Enligt lagen om tillsyn av hundar och katter ligger ett stort ansvar på ägaren för att hunden inte ska bli farlig för människor eller andra djur.
Allt var väl planerat för den där hunden. Vi hade flyttat till ett stort hus med ännu större tomt. Fyra barn som hunden skulle kunna leka med och en storebror som skulle ta ansvar. Brorsan hade alltid drömt om en engelsk bulldog. Nu fick han en SÅDAN, med trubbigt tryne och en kort pinne till svans som for fram och tillbaka när han fick syn på oss.
Den bestämda kroppshyddan fick honom att se ut som en Buster. Men enligt uppfödaren var det en kull där valparna skulle heta något på L, så det blev Ludde. Ludde blev ett kärleksnav, någon för tonårsbröder med svårt till känslorna att kunna rikta kramar och leenden mot.
Han förde samman familjen, fram tills dess att vi började förstå att något inte var som det skulle.
Det började som konstiga undantag. Han kunde gå blixtsnabbt från det kärleksfulla viftandet på svansen där kroppen liksom vippade i sidled av glädje, till att hela hans kropp blev spänd som en pilbåge. Efter det visste man aldrig vad som skulle hända.
Min bästa kompis L har varit hundrädd hela sitt liv. Det finns ingen orsak, bara en instinkt som får henne att byta sida av gatan om det kommer en hund. Vissa gånger, när det varit hundar som inte var större än kaniner, har jag tittat irriterat på henne. Vad finns det att vara rädd för?
Då när vi var 9 år började jag och L umgås mer hemma hos henne efter att vi skaffat Ludde. De gånger hon kom hem till mig band vi hunden eller stängde in oss på mitt rum. Om L skulle gå på toa fick jag gå ut och hålla i Ludde. Storebröderna skrattade åt L när hon sprang som för sitt liv mellan rummen. L sa inget om hånskratten, och trots att hon var rädd fortsatte hon komma hem till mig.
Vi vande oss vid att Ludde kunde vara aggressiv och försöka flyga på kompisar och grannar om man inte höll honom hårt i kopplet. Och sakta började en liten skamfull tanke växa inuti – tänk om han inte fanns. Tänk om vi skulle kunna vara fria i huset med kompisar, som förut. Och samtidigt var han ju vår stora kärlek. Den nougatbruna grisen som välkomnade mig hem i dörren alla dagar när jag kom hem från skolan.
När UNT granskade hundattacker i Uppsala län, hade de mer än fördubblats de senaste tre åren.
Vi pratade sällan om problemet med Luddes galna attacker. Vi tänkte att det kanske skulle växa bort. Eller att om vi bara var mer bestämda mot honom skulle han börja lyda bättre. Men när Ludde fick fan i blicken lydde han ingen. Det förstod vi mer och mer även om det inte sades högt.
En vårdag ringde det på dörren. Det var grannens tvillingpojkar som skulle sälja tulpaner till sin skolresa. Jag märkte när han kom farande vid mina ben, men jag hann inte. Ludde hade knappt något fett på kroppen, bara muskler och kort päls. När jag försökte få fatt i honom fanns inget att hålla i, så han gled ur mina händer och flög på tvillingarna med tulpanhinken.
Jag minns att de sprang förbi staketet, den ena med trasiga byxor. Båda gråtandes. De gick i en klass under mig i skolan och jag minns att jag funderade på hur jag skulle kunna gå till skolan efter det här.
Solklart i minnet finns också det som blev början till slutet.
Nästan hälften av ägarna till hundarna som bitit människor och andra djur vägrade ta ansvar för attacken. Det visar UNT:s genomgång av hundägarna som anmälts för att deras hundar bitit.
Vi var i köket jag och L. Vi hade stängt dörrarna så att Ludde inte skulle kunna komma in. På något sätt måste någon ha öppnat. Han slank in, snabb som en iller. Det var som om han hade väntat på det, på det allra räddaste offret. Det som inte fick hända hände. L fick rätt i att hundar ska man vara rädd för. Och alla som hävdar att hundar blir triggade av rädda människor får rätt i det.
När jag hörde hennes skrik blev köttsåret på hennes lår en bagatell. Nu vill hon aldrig mer träffa mig, tänkte jag.
Men jag slapp ta konsekvenserna. Ett par veckor senare åkte mamma med Ludde till en veterinär och lät honom somna in i hennes famn. Vi sörjde honom allihop på våra olika sätt. Men för mig var den nya friheten större än sorgen. Vi fortsatte stänga dörrar om oss långt efter att Ludde försvunnit jag och L. Rädslan och vanorna som sitter i kroppen försvinner inte bara för att faran är borta.
Varje gång jag läser om en hund som biter en människa, minns mina händer hur jag tappade greppet om Ludde. Jag känner ägarens vanmakt, hur älsklingen förvandlas till ett odjur. Och så tänker jag på L som fortfarande byter sida varje gång hon möter en hund, och som trots skräcken och hånskratten aldrig slutade komma hem till mig.