Åsa Karlsson: Jag raderade fem års bilder på mina barn utan att förstå hur

Jag hade fått i läxa att städa telefonen. Uppmanades att ladda ner uppdateringsprogram, men för att det skulle få plats var jag tvungen att radera saker först. "Du har för många bilder", sa telefonreparatören och strök noggrant med en alkoholindränkt trasa över min telefon. 

Den gamla telefonen som just fått nytt skal och skärm skulle nu få en fräsch insida också. Jag gick in bland bilderna för att börja radera, och då händer det. Magen vrids om till en liten hård klump och svetten rinner längs ryggen. Sex års bilder och filmer är borta. När jag går till molnet för att leta kopior är det tomt.

Det är sent på kvällen. Apple, IT-jourer... – Vem ringer man när det är teknik-kris utanför kontorstid? 

Alla minnen, större delen av min dotters liv. När hon fyra år gammal dansar enbart iklädd pärlhalsband till ljudet av en speldosa så att pärlorna rasslar. Filmen på min son som matar sjölejon med fisk i en äventyrspark i Florida. Den han pratar om så ofta. Alla minnen vi skapat som hopskarvade blir ett liv att se tillbaka på. Allt borta.

Ögonblicken med barnen som finns på bild är de man kommer ihåg. Så när bilderna försvann var det som att jag förlorat barnens barndom.

Foto: Åsa Karlsson

Nästa morgon noterar jag som i ett töcken barnen i sin nuvarande storlek, åtta och elva år. Jag försöker tänka att det viktiga är att de lever. Men tröstetanken hjälper inte. Det känns som att de små versionerna av dem är döda. Sorgen och ångesten river genom min kropp.

Klockan 09 öppnar Apple-supporten. När jag berättar vad som hänt gnager en tanke, som jag knappt vågat tänka. Jag tappade bort bankkortet och när jag fick ett nytt anslöt jag det aldrig till Apple Pay igen. Det dras alltså inte längre 11 kronor i månaden som det där molnet skulle ha kostat mig. 

Mannen som svarar på Apple är vänlig och försöker med mängder av manövrar för att till slut konstatera: "Jag är ledsen, det är nog så att de där bilderna är raderade". 

Huvudet jobbar febrilt. Vad kan jag offra för att få tillbaka dem? Gå upp 200 kilo? Absolut, det går att banta. Ta ett lån och betala en miljon? Absolut. 

Jag sover tätt intill alldeles för stora barn och blir existentiell. "Du får inte dö före mig, det är min enda regel", hör jag mig själv säga till sonen när vi går från godisaffären. Han lovar. Han tröstar när tårarna över bilderna kommer igen. Sambon säger att han har bilder, och visst, men hans minnen är ju inte mina.

Jag vet att jag inte är ensam. En kompis har bara tidig barndom på sitt första barn. Bilderna på det andra ligger på en hårddisk någonstans, vem vet var. Men vetskapen att jag inte är ensam tröstar inte.

Varför gjorde jag aldrig de där fotoalbumen? Hur kunde jag inte ha en backup på en extern hårddisk? Det är lätt att slå sig med de där frågorna när det redan är för sent. 

Det är måndag efter helveteshelgen och jag rycker till mig telefonen för att plåga mig själv med att titta på alla bilder som inte längre är i den. Och då händer miraklet. Alla bilder är tillbaka, alla filmer. Gång på gång tittar jag på dottern som fyra år gammal dansar med rasslande pärlor. Vad var det som hände? Det vet jag inte. Troligen var aldrig bilderna raderade ur telefonen, bara utträngda. Eller så var det gud som hade lyssnat på mina hastigt hoprafsade böner. 

Nu händer det. Jag betalar moln, köper extern hårddisk och printar 13 000 bilder som ska in i album. För tron på att fånga nu:et är ingen tröst mot ett förlorat då.