Jag hade fÄtt i lÀxa att stÀda telefonen. Uppmanades att ladda ner uppdateringsprogram, men för att det skulle fÄ plats var jag tvungen att radera saker först. "Du har för mÄnga bilder", sa telefonreparatören och strök noggrant med en alkoholindrÀnkt trasa över min telefon.
Den gamla telefonen som just fÄtt nytt skal och skÀrm skulle nu fÄ en frÀsch insida ocksÄ. Jag gick in bland bilderna för att börja radera, och dÄ hÀnder det. Magen vrids om till en liten hÄrd klump och svetten rinner lÀngs ryggen. Sex Ärs bilder och filmer Àr borta. NÀr jag gÄr till molnet för att leta kopior Àr det tomt.
Det Ă€r sent pĂ„ kvĂ€llen. Apple, IT-jourer... â Vem ringer man nĂ€r det Ă€r teknik-kris utanför kontorstid?
Alla minnen, större delen av min dotters liv. NÀr hon fyra Är gammal dansar enbart iklÀdd pÀrlhalsband till ljudet av en speldosa sÄ att pÀrlorna rasslar. Filmen pÄ min son som matar sjölejon med fisk i en Àventyrspark i Florida. Den han pratar om sÄ ofta. Alla minnen vi skapat som hopskarvade blir ett liv att se tillbaka pÄ. Allt borta.
NÀsta morgon noterar jag som i ett töcken barnen i sin nuvarande storlek, Ätta och elva Är. Jag försöker tÀnka att det viktiga Àr att de lever. Men tröstetanken hjÀlper inte. Det kÀnns som att de smÄ versionerna av dem Àr döda. Sorgen och Ängesten river genom min kropp.
Klockan 09 öppnar Apple-supporten. NÀr jag berÀttar vad som hÀnt gnager en tanke, som jag knappt vÄgat tÀnka. Jag tappade bort bankkortet och nÀr jag fick ett nytt anslöt jag det aldrig till Apple Pay igen. Det dras alltsÄ inte lÀngre 11 kronor i mÄnaden som det dÀr molnet skulle ha kostat mig.
Mannen som svarar pÄ Apple Àr vÀnlig och försöker med mÀngder av manövrar för att till slut konstatera: "Jag Àr ledsen, det Àr nog sÄ att de dÀr bilderna Àr raderade".
Huvudet jobbar febrilt. Vad kan jag offra för att fÄ tillbaka dem? GÄ upp 200 kilo? Absolut, det gÄr att banta. Ta ett lÄn och betala en miljon? Absolut.
Jag sover tÀtt intill alldeles för stora barn och blir existentiell. "Du fÄr inte dö före mig, det Àr min enda regel", hör jag mig sjÀlv sÀga till sonen nÀr vi gÄr frÄn godisaffÀren. Han lovar. Han tröstar nÀr tÄrarna över bilderna kommer igen. Sambon sÀger att han har bilder, och visst, men hans minnen Àr ju inte mina.
Jag vet att jag inte Àr ensam. En kompis har bara tidig barndom pÄ sitt första barn. Bilderna pÄ det andra ligger pÄ en hÄrddisk nÄgonstans, vem vet var. Men vetskapen att jag inte Àr ensam tröstar inte.
Varför gjorde jag aldrig de dÀr fotoalbumen? Hur kunde jag inte ha en backup pÄ en extern hÄrddisk? Det Àr lÀtt att slÄ sig med de dÀr frÄgorna nÀr det redan Àr för sent.
Det Àr mÄndag efter helveteshelgen och jag rycker till mig telefonen för att plÄga mig sjÀlv med att titta pÄ alla bilder som inte lÀngre Àr i den. Och dÄ hÀnder miraklet. Alla bilder Àr tillbaka, alla filmer. GÄng pÄ gÄng tittar jag pÄ dottern som fyra Är gammal dansar med rasslande pÀrlor. Vad var det som hÀnde? Det vet jag inte. Troligen var aldrig bilderna raderade ur telefonen, bara uttrÀngda. Eller sÄ var det gud som hade lyssnat pÄ mina hastigt hoprafsade böner.
Nu hÀnder det. Jag betalar moln, köper extern hÄrddisk och printar 13 000 bilder som ska in i album. För tron pÄ att fÄnga nu:et Àr ingen tröst mot ett förlorat dÄ.