Jag raderade fem Ärs bilder pÄ mina barn utan att förstÄ hur

NĂ€r bilder och videos inte lĂ€ngre finns Ă€r det som att det aldrig riktigt hĂ€nde. UNT:s reporter Åsa Karlsson skriver om hur Ă„ngesten skenar nĂ€r bilderna pĂ„ hennes barn försvunnit ur telefonen.

Ögonblicken med barnen som finns pĂ„ bild Ă€r de man kommer ihĂ„g. SĂ„ nĂ€r bilderna försvann var det som att jag förlorat barnens barndom.

Ögonblicken med barnen som finns pĂ„ bild Ă€r de man kommer ihĂ„g. SĂ„ nĂ€r bilderna försvann var det som att jag förlorat barnens barndom.

Foto: Åsa Karlsson

Uppsala2024-06-22 08:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Jag hade fĂ„tt i lĂ€xa att stĂ€da telefonen. Uppmanades att ladda ner uppdateringsprogram, men för att det skulle fĂ„ plats var jag tvungen att radera saker först. "Du har för mĂ„nga bilder", sa telefonreparatören och strök noggrant med en alkoholindrĂ€nkt trasa över min telefon. 

Den gamla telefonen som just fÄtt nytt skal och skÀrm skulle nu fÄ en frÀsch insida ocksÄ. Jag gick in bland bilderna för att börja radera, och dÄ hÀnder det. Magen vrids om till en liten hÄrd klump och svetten rinner lÀngs ryggen. Sex Ärs bilder och filmer Àr borta. NÀr jag gÄr till molnet för att leta kopior Àr det tomt.

Det Ă€r sent pĂ„ kvĂ€llen. Apple, IT-jourer... – Vem ringer man nĂ€r det Ă€r teknik-kris utanför kontorstid? 

Alla minnen, större delen av min dotters liv. NÀr hon fyra Är gammal dansar enbart iklÀdd pÀrlhalsband till ljudet av en speldosa sÄ att pÀrlorna rasslar. Filmen pÄ min son som matar sjölejon med fisk i en Àventyrspark i Florida. Den han pratar om sÄ ofta. Alla minnen vi skapat som hopskarvade blir ett liv att se tillbaka pÄ. Allt borta.

Ögonblicken med barnen som finns pĂ„ bild Ă€r de man kommer ihĂ„g. SĂ„ nĂ€r bilderna försvann var det som att jag förlorat barnens barndom.
Ögonblicken med barnen som finns pĂ„ bild Ă€r de man kommer ihĂ„g. SĂ„ nĂ€r bilderna försvann var det som att jag förlorat barnens barndom.

NÀsta morgon noterar jag som i ett töcken barnen i sin nuvarande storlek, Ätta och elva Är. Jag försöker tÀnka att det viktiga Àr att de lever. Men tröstetanken hjÀlper inte. Det kÀnns som att de smÄ versionerna av dem Àr döda. Sorgen och Ängesten river genom min kropp.

Klockan 09 öppnar Apple-supporten. NĂ€r jag berĂ€ttar vad som hĂ€nt gnager en tanke, som jag knappt vĂ„gat tĂ€nka. Jag tappade bort bankkortet och nĂ€r jag fick ett nytt anslöt jag det aldrig till Apple Pay igen. Det dras alltsĂ„ inte lĂ€ngre 11 kronor i mĂ„naden som det dĂ€r molnet skulle ha kostat mig. 

Mannen som svarar pĂ„ Apple Ă€r vĂ€nlig och försöker med mĂ€ngder av manövrar för att till slut konstatera: "Jag Ă€r ledsen, det Ă€r nog sĂ„ att de dĂ€r bilderna Ă€r raderade". 

Huvudet jobbar febrilt. Vad kan jag offra för att fĂ„ tillbaka dem? GĂ„ upp 200 kilo? Absolut, det gĂ„r att banta. Ta ett lĂ„n och betala en miljon? Absolut. 

Jag sover tÀtt intill alldeles för stora barn och blir existentiell. "Du fÄr inte dö före mig, det Àr min enda regel", hör jag mig sjÀlv sÀga till sonen nÀr vi gÄr frÄn godisaffÀren. Han lovar. Han tröstar nÀr tÄrarna över bilderna kommer igen. Sambon sÀger att han har bilder, och visst, men hans minnen Àr ju inte mina.

Jag vet att jag inte Àr ensam. En kompis har bara tidig barndom pÄ sitt första barn. Bilderna pÄ det andra ligger pÄ en hÄrddisk nÄgonstans, vem vet var. Men vetskapen att jag inte Àr ensam tröstar inte.

Varför gjorde jag aldrig de dĂ€r fotoalbumen? Hur kunde jag inte ha en backup pĂ„ en extern hĂ„rddisk? Det Ă€r lĂ€tt att slĂ„ sig med de dĂ€r frĂ„gorna nĂ€r det redan Ă€r för sent. 

Det Ă€r mĂ„ndag efter helveteshelgen och jag rycker till mig telefonen för att plĂ„ga mig sjĂ€lv med att titta pĂ„ alla bilder som inte lĂ€ngre Ă€r i den. Och dĂ„ hĂ€nder miraklet. Alla bilder Ă€r tillbaka, alla filmer. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng tittar jag pĂ„ dottern som fyra Ă„r gammal dansar med rasslande pĂ€rlor. Vad var det som hĂ€nde? Det vet jag inte. Troligen var aldrig bilderna raderade ur telefonen, bara uttrĂ€ngda. Eller sĂ„ var det gud som hade lyssnat pĂ„ mina hastigt hoprafsade böner. 

Nu hĂ€nder det. Jag betalar moln, köper extern hĂ„rddisk och printar 13 000 bilder som ska in i album. För tron pĂ„ att fĂ„nga nu:et Ă€r ingen tröst mot ett förlorat dĂ„.