Jag tycker synd om den som möter Mats Sundin i OS-final
Jag vet inte om ni begriper hur stort det är av Tre Kronor att ta sig till en OS-final.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har inte sett bra ut i Turin, det har varit halt och lytt, det har varit fult och beräknande — men det har också varit smart, snyggt, effektivt och fullkomligt underbart!
Den gyllene svenska hockeygenerationen har åkt till Turin för att vinna.
De har inte åkt dit för att spela propagandahockey, för att visa hur fina svenska idrottskillar de är. Nej, det gjorde de i Nagano och Salt Lake City.
Den gyllene generationen har drillats och slipats i världens tuffaste liga, och är framme vid slutet av karriären där det inte finns tid eller möjlighet att vara schysst längre. Det finns inte en tv-pucksgen kvar i kroppen. Det är fullblodsproffs ute på ett uppdrag, ett uppdrag att upprätta sin heder, att kröna karriären med det största som finns. Ett OS-guld, ett OS-guld där de bästa av de bästa är med.
Jag tycker synd om dom som ska möta en sådan som Mats Sundin i en final.
Efter alla säsonger med Toronto, alla förlorarsäsonger med Toronto, skriker varje gen i Mats Sundins kropp efter en stor framgång.
Jag är faktiskt bekymrad över vad Mats Sundin kan ta sig till i en finalmatch i OS.
Tjeckien och Jagr blev en munsbit för ett hungrigt Tre Kronor, och det känns så underbart att det var den "stora piterumpan" Holmström som fick sätta sista spiken i kistan, 7-3-målet.
"Homer" Holmström var en av väldigt, väldigt få svenskar som stod upp och gjorde sitt i den bedrövliga World Cup-kvartsfinalen mot just Tjeckien 2004.
Det var Holmström som kämpade, och det var Holmström som gjorde Sveriges mål.
Fanns det två alpinister som jag verkligen unnade medalj i det här mästerskapet så var det Fredrik Nyberg och Anna Ottosson.
Nyberg som har teknik som en gud, som smeker snön på sin väg nedför pisten och som alltid är så nära, så nära men aldrig riktigt där på pallen.
Ottosson, som är en fighter, som har varit där uppe bland de allra bästa på världscupen, men som inte fått kröna karriären med mästerskapsmedalj. Och det verkade som alla belackare skulle få rätt även i hennes sista OS-start, för Ottosson var mil efter täten.
Det såg till och med så mörkt ut så att Anna ville hämta väskorna i OS-byn och lämna Sestriere innan andra åket. Men hon gav det en sista chans, hon gav järnet i sitt sista OS-åk i karriären. Som hon gav järnet.
Anna Ottosson dundrade ned för pisten, utklassade Hosp, Mancuso ja till och med Pärson, och var särklassigt snabbast när sista snösprutet lade sig till vila.
Ottosson kände det på sig, att det var ett riktigt kanonåk, och en efter en kom konkurrenterna ned som besegrade. När Anja Pärson för en gång skull misslyckades, så blev det Anna Ottossons gång att lyckas.
Besvikelsen var nog lätt att hantera för Anja, för den betydde karriärens höjdpunkt för en landslagskollega.