Jag har egentligen aldrig varit intresserad av att klä mig modernt. Då och då dyker det upp modetrender som jag gillar, men jag hyser en ständig skepsis inför att göra som alla andra. Minns ni när en miljon svenskar samtidigt fick för sig att ett plåtetui är mer praktiskt än en plånbok? Eller när det blev hippt att ha nyckelknippan i ett band runt halsen, som bara gympalärare haft fram till dess? Listan av onödiga trender kan göras lång. I dag är det odugliga kalottliknande små sotarmössor som gäller.
Jag för min del klär mig i stället lite 1970-tal, plus/minus tio år. När jag var i yngre tonåren ville jag till och med vara född 30 år tidigare för att få uppleva det sena 60-talets ungdomsrevolt i ”realtid”. Men jag visste egentligen redan då att jag föredrar min egen tid. Utseendefixeringen är värre än någonsin, men likriktningen är mindre. Det finns både utsvängda och smala byxor och man kan lyssna på både Abba och Peps Persson och ändå bli accepterad av omgivningen.
Men ibland kan man undra. Som när jag var på Flustret och festade nyligen. Min spretiga Sune-frisyr gav upphov till pekande och viskande, ett annat gäng på dansgolvet roades enormt åt min mustasch. När jag beklagade mig för en kille vid ett bord så svarade han artigt att jag var ju ”sjukt annorlunda” – min frisyr var sextiotal och mitt kroppspråk lite bögigt. En tjej på dansgolvet undrade till slut vad ”tanken” var – med kalufsen, glasögonen, den prickiga skjortan, och att jag just stod och dansade för mig själv.
Andra är mer entusiastiska. Som två unga killar på Palermo som tyckte att jag var en ”eldsjäl” för att jag såg så 80-tal ut.
När det kommer till kritan är jag bara en datornörd i sweatshirt som en vacker dag kommer att strunta i allt vad mode heter. Men till dess tänker jag fortsätta att vara en eldsjäl, eller en brandfackla, som vägrar att gå på rätt krog i rätt kläder, och som står upp för rätten att vara konstig.