Jag vill inte tro mina ögon
Jag har sett det, du har sett det, men vi har inte velat tro våra ögon.Vi har haft bilderna från VM 2002 på våra näthinnor, vi har haft det fantastiska EM-slutspelet från 2004 på våra näthinnor, och vi har köpt snacket om de tre supersvenskarna.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men sanningen är att krampen i det svenska landslaget satte in redan på bortaplan i VM-kvalets tredje sista match mot Ungern i Budapest den tredje september.
Efter en skrämmande krampaktig insats räddades tre poäng av en enda fantastisk prestation av Zlatan Ibrahimovic, där han ur inget läge alls dunkade upp ett redan klassiskt mål i första krysset bakom en livrädd Gabor Kiraly.
Därefter föll Sverige borta mot Kroatien, Sverige blev utbuade på Råsunda mot Island innan målskyttet lossnade och Sverige kunde avsluta VM-kvalet med en 3-1-seger.
I år har det hittills sett fullkomligt bedrövligt ut.
Under 2006 har Sverige spelat sex matcher, noll segrar, fem oavgjorda och en förlust.
Målskillnaden är två gjorda mål och fem insläppta.
Ett långskott från Anders Svensson den 18 januari, och en frispark av Henrik Larsson mot Chile den 2 juni. Det är allt vi har presterat framåt.
Då har vi ändå mött nationer som Saudiarabien, Jordanien, Irland, Finland, Chile och Trinidad/Tobago.
Nu ska vi möta betydligt vassare landslag som Paraguay och England.
Just nu känns avancemanget väldigt, väldigt långt borta.
Ibland blir maskhållningen bara löjlig och rent provokativ.
Som när Lars Lagerbäck säger att Sverige gjorde en "Mycket bra insats" mot Trinidad/Tobago efter öppningsmatchen.
Sverige har spelat inför sin största "hemmapublik" i ett mästerskap någonsin, och blivit utbuat. Minerna bland de svenska supportrarna på läktarna sade allt det som Lagerbäck inte sade.
Visst, Sverige skapade chanser, visst, Sverige kontrollerade sin egen planhalva, men det var som sagt Trinidad/Tobago vi spelade emot. Inte England.
Tempot var uselt, spelare som Anders Svensson och Tobias Linderoth hade extremt svårt att få fart på passningsspelet och deras kroppsspråk formligen skrek ut var passningarna skulle komma.
Avsluten har varit ett problem ända sedan Islandsmatchen, och i första halvlek kändes det som om Zlatan och övriga trodde att man var kvar på en träningssession. Man kom aldrig till avslut, man spelade runt och försökte leverera ett avgörande pass ända framme i stora och väldige Shaka Hislops famn, istället för att ta skott med den erkänt luriga bollen.
Kim Källström kom in, och satte fart på bolltempot. Men då var det för sent.
Det fanns bara två positiva besked att ta med sig från grupp B:s första dag.
Rami Shaaban sattes visserligen inte på några jätteprov, men det han fick att göra gjorde han precis så bra han behövde, och han gjorde det med ett skönt lugn.
Jag är inte orolig om Andreas Isaksson även missar matchen mot Paraguay.
"Glädjeämne" nummer två var Paraguay, som inte alls imponerande.
Sverige har fortfarande chansen. Men jag börjar bli skeptisk. Jag hoppades på seger mot Trinidad/Tobago, och oavgjort mot Paraguay och England.
Visst kan det fortfarande gå, men då måste någonting magiskt hända med avsluten.
Och Källström måste spela från start.