Kanada är alltid alldeles för tufft
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tack för ett silver att minnas, en semifinal att aldrig glömma, tack för Maria Rooths glädjetårar i mixed zone, tack för Kim Martins magiska målvaktsspel, för Danijela Rundqvists fysiska spel, Gunilla Anderssons vansinnigt uppoffrande försvarsarbete och Pernilla Winbergs ungdomliga oförstånd som blev till isande kyla i ett brännande hett straffavgörande.
Kanada blev för tufft. Kanada är alltid för tuffa.
För att Sverige ska kunna mäta sig med USA och Kanada så måste varvräknaren stå på rött under alla 60 minuterna, och gör den inte det så förlorar Sverige.
Varje enskild spelare på varje position, utom möjligen Kim Martin, är bättre i USA och Kanada. Det kompenserade Damkronorna med blod, svett och tårar i semifinalen, det ville man också göra i finalen, men man orkade inte mobilisera samma vansinniga inställning mot Kanada. Skit samma, semifinalen var magisk.
Tänk att så mycket kan betyda så lite för någon. Samtidigt så betyder så lite för någon allt för en annan.
Anja Pärson åker hem från OS i Turin med minst två bronsmedaljer.
På fem OS-starter har Anja Pärson bara missat medalj i en.
På fem OS har Fredrik Nyberg inte en enda medalj.
Att Fredrik Nyberg, den manlige alpinisten som har haft den finaste tekniken, den vackraste åkstilen sedan Ingmar Stenmark, inte får lyckas på ett stort mästerskap känns som grymhet plockad från en högre skola.
Vad konstigt det blev eller håller på att bli.
Den alpina drottningen i Turin skulle ju bli Anja Pärson. Och om det inte blev blev Pärson så skulle det bli Janica Kostelic. Men drottningen i Sestriere är så här långt Michaela Dorfmeister.
Anja Pärson kom till Turin med guld i sikte, medaljen som fattades. Om Anja hade tagit guldet i någon av de två inledande disciplinerna så tror jag att det hade kunnat rulla på.
Men nu vet jag inte. Det kan gå troll i guldjakten.
Nu går Anja över till teknikdisciplinerna med ett brons som hon tyckte var okej, ett brons som kändes som en sistaplats och en tolfteplats hon bara kunde skratta eller gråta åt.
Självförtroendet har fått sig en knäck, hon är förbannad, och kommer inte att kunna åka avspänt i det här mästerskapet förrän guldet är bärgat. Och då blir det sannolikt inget guld. Om inte en vansinnessatsning råkar hålla hela vägen, eller om Anja kan fokusera om, släppa pressen på sig själv och inse att två medaljer i ett OS faktiskt är en enormt stor prestation.
Fråga bara Fredrik Nyberg som hade varit överlycklig över en sådan utdelning.
Ibland kan vinnarskalle vara den bästa egenskapen hos en idrottare, men ibland kan det gå överstyr och vinnarskalleinställningen blir istället hämmande.
TILL SIST: Bry er inte om Bengt-Åkes dimridåer, snacket om att ta beslut om att lägga sig under tisdagens match, om det kan påverka så att man kan få möta Schweiz istället för Kanada i kvartsfinalen. För det är inget annat än dimridåer.