Klyschan att hjärta slår klass håller fortfarande
Johanneshovs isstadion. Ett riktigt hockeytempel, trots drygt 40 år på nacken och en lite luggsliten look. Det är få arenor i Sverige där det kan skapas en sådan stämning och atmosfär. På Hovet har spelare som Lafleur, Esposito, Larionov, Makarov, Krutov och Tumba frälst åskådarskaror i massor.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det kändes nästan surrealistiskt.
I fornstora dagar fylldes Hovet av jublet från tusental, i går var det ekona från tolv fyllon i Bajenklacken som ackompanjerade förnedringen på isen.
Till slut, efter utspelningen och den totala uppgivenheten i Almtuna, var det bara att hålla med den skamfilade klacken som med falska röster sjöng nidramsan ?spela hockey, bonnjävlar?.
Det var inte ens så att Hammarby spelade bra. Hammarby spelade som det bottenlag man är.
Men. Som så många gånger förr visade sig klyschan hjärta slår klass stämma otäckt bra.
Almtuna var totalt under isen, viljelöst, menlöst och uselt. Och det över hela linjen.
Under stora delar av matchen satt vi på pressläktaren och gapade, hade svårt att tro våra ögon.
Ärligt talat. Det här är en av de svåraste krönikor jag någonsin har skrivit. Det finns nämligen ingenting att ta på, det finns egentligen ingenting av vikt att berätta. Almtuna var ett enda stort ingenting mot Hammarby i går. Ingen fart, ingen kamp, ingen skridskoåkning - ingenting.
Hammarby kunde helt enkelt inte undgå att vinna. Det är svårt att göra det om man i praktiken bara har en enda motståndare som bjuder upp till kamp. Målvakten Gusten Törnqvist försökte, åtminstone i en och en halv period, men på väg ut till periodpausen mellan den andra och tredje perioden fullkomligt kokade norrbottningen bakom masken, drämde klubban i sargen och gav upp efter sex insläppta. Och det är fullkomligt förståeligt, eftersom han inte fick tillstymmelse till hjälp.
Kjell Bennemark fick göra säsongsdebut när han klev in i Almtunakassen i tredje perioden, släppte in ett mål efter utebliven hjälp från försvaret, och kan naturligtvis inte heller lastas för förlusten. Övriga Almtunaspelare borde skämmas tamejfan.
Efter matchen var Robert Nordmark förbannad, men uppgiven. Han kunde inte peka ut något enskilt fel, utan sade att det begicks en hel lista med fel. Det var värre än så, Nordmark. Det begicks ett helt band med hockeyns ABC av alla möjliga fel och brister som kan begås.
Spelarna låste in sig efter matchen och hade egen genomgång av debaclet, och det enda positiva är väl att ingen spelare, utom möjligen målvakterna, kan ha undgått kritik. Om det nu är en tröst, att ingen speciell kan pekas ut för förnedringen.
Backar som Martin Öhrstedt och Marcus Ragnarsson var inte i närheten av normal standard, forwards som Henrik Eriksson, Martin Gudmundsson och Fredrik Abrahamsson kändes knappt närvarande. Inte ens kämpar som Per Fernhall och Marcus Jonasén gjorde något som helst väsen av sig.
Nu tror jag att det här bara var en tillfällig systemkrasch, att Almtuna startar om och kanske till och med skakar Leksand i Ejendals Arena på måndag.
TILL SIST; Inte för att det egentligen betyder något annat än att jag snudd på är sjukligt skrockfull, men lite konstigt är det dock. Med rött matchställ har Almtuna spelat ihop 20 poäng på åtta matcher. Med vitt bara sex på sju. Dags att investera i nytt bortaställ?