”Eran generation är mycket sämre än vi på att ha tråkigt” sade min far en gång, antagligen vid ett tillfälle då jag stod och stånkade över någon särdeles ostimulerande arbetsuppgift. Han har antagligen rätt. Som barn i Uppsala var man visserligen långt ifrån sämst lottad när det gällde nöjen och kultur. Stenhagen var ju onekligen ganska roligt att bo i, som jag berättat tidigare. Kanske är det därför jag knappt klarade av att ens vänta i två veckor på en Aerosmith-platta från Music By Mail. När min far var barn fanns väl inte rock’n’ roll ens i snigelpostorderkataloger.
Peter Englund skriver i Tystnadens historia och andra essäer att ledan som sinnesstämning är fick sitt genombrott på 1800-talet. Det var för att folk fick mer tid att ha tråkigt och drabbades av monotonare jobb än tidigare. Och det mesta tyder på att ledan bara fortsatt att öka under 1900-talet. Och i detta utartade internet-sekel har vi väl mindre tolerans mot tristess än någonsin.
Men till skillnad från i yngre dagar är jag nu så lyckligt lottad att jag inte har tid till leda. Så jag söker ibland medvetet efter torftiga upplevelser, om inte annat för att undvika att bränna rätt in i väggen. Jag såg till exempel filmen H:r Landshövding, den om Anders Björck och hans ämbetstid i Uppsala, mest för att få en stund med begränsade sinnesintryck. Det är terapi i någon mening att i svartvitt se två landshövdingar sitta och mumla över sina almanackor.
En annan sak jag försöker att göra är att lägga mig på soffan och bara lyssna på en skiva. Det är tillåtet att blädda i skivomslaget, men inte surfa, glo på tv eller läsa en tidning samtidigt. (Använder du Spotify till detta – sitt för guds skull inte vid datorn och lyssna!) Den kanske bäst lämpade musiken för dessa tillfällen är svensk progg från 70-talet. Genom den drömmer jag mig bort till en tid då tiden tycktes gå 1111långsammare, och sjunger med till Mikael Ramel anno 1974 som sjunger att det ”kanske finns en chans att stoppa tiden, för jag vill se vad som är i den – allting åker förbi”.