YLVA FORSBERG: Kulturell relativitetsteori

KRÖNIKA. En amerikansk kompis till mig berättade för inte länge sedan att hon gick på college endast för att hitta en man att gifta sig med. När hon väl gjort det så ville hon bli hemmafru. Jag sa att jag tyckte att hon var dum i huvudet och gav en kort predikan om jämställdhet och feminism. Nu när jag själv är student så har jag insett att även i Sverige verkar studentlivet i första hand handla om relationer.

Nationerna är i själva verket dejtingfirmor och juridiska biblioteket en catwalk. Inte så konstigt när det ju är så mycket roligare att tänka på kärlek än på paragrafer. När jag träffar mina kurskamrater för att fika så är det genom att skvallra och lösa varandras relationsproblem som vi förstår varandra och kommer varandra närmare. Förståelsen är kulturell. Vi är typiska svenskar och jag måste erkänna att jag tycker att det är skönt att kunna vara en typisk svensk, det gör ju vardagen så himla enkel och bekväm!

Anledningen till att jag säger så är att jag tänker på ett samtal som jag hade för några månader sedan med en väninna från Kambodja. Vår vänskap hade varit knackig ett tag. Som den svensk jag är tänkte jag att genom lite tjejsnack så kanske vi kunde komma varandra närmare. Jag frågade henne hur hon vill att hennes blivande man ska vara, varpå hon svarade att det i Kambodja finns ett ordspråk som lyder "Kärlek är stark, ömkan är starkare." Hon förklarade att en man som älskar en kvinna kan sluta älska henne och därmed lämna henne, medan en man som tycker synd om sin fru aldrig lämnar henne. Min kambodjanska väninna vill alltså ha en man som tycker synd om henne. Jag trodde knappt mina öron och protesterade högljutt. Jag jämförde med mig själv och sa att det sista jag vill ha är en partner som tycker synd om mig. Hellre ensam resten av livet! Behöver jag säga att vår vänskap inte blev starkare av mitt försök till försonande tjejsnack?

Nu i efterhand så inser jag vad grunden till vårt oliktänkande är. Jag är en typisk bortskämd svensk. En partner för mig är någon att känna närhet till, dela upplevelser med och som kan tillföra livet extra krydda. För min väninna i Kambodja handlar ett förhållande inte om kryddor utan snarare om ris. En kambodjansk kvinna som lämnas av sin man står utblottad, utan tillgångar och kanske utestängd från sin familj. Även om hon teoretiskt sett skulle överleva så är hon utan basföda, med en social status som är lika med noll.
Relationsförståelsen är kulturell och jag är glad över att befinna mig i min svenska bubbla, men det vill till att den är genomskinlig.

Ylva Forsberg: Kulturell relativitetsteori