Kunskap och världens bästa räckte inte
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inför säsongen 2005/06 fanns det två Uppsalalag som hade chansen, som hade mer än så, de skulle bara prestera.
Sallén och Storvreta.
Sedan fanns det två lag som man inte hade några som helst förväntningar på.
Almtuna och Sirius bandy.
Storvreta, och framför allt Sallén, har underpresterat å det grövsta, och alla fina ord och mål är avslöjade som de rangliga korthus och uppblåsta drömmar de var.
Sallén byggde drömmarna på trötta och mätta spelare som kom till Uppsala, och en styrelse med ett tålamod som räckte lika länge som ett tomtebloss orkar brinna.
Storvreta byggde drömmar på vetskapen att kunskapen fanns, och på att man kompletterade truppen med världens bästa innebandyspelare, Mika Kohonen. Men inte ens det räckte.
Inkonsekvent coachning och en hel räcka spelare som kan benämnas ryggrad i Storvreta svek när det gällde som mest.
Johannes Gustafsson, Johan Andersson, David Blomberg, Dennis Solid, Max Holst och Jesper Berggren kan inte vara nöjda, ska inte vara nöjda, med insatsen i kvartsfinalserien mot AIK.
En sekvens i gårdagens kvartsfinal visade klart och tydligt vartåt det lutade. När AIK-backen Henrik Lorendahl på ett alldeles för enkelt sätt slog in 5-3 för AIK gav Johan Olsson upp.
Han tog av sig målvaktsmasken, klev av planen, sade till tränare Nordström att nu fick det vara nog och gav upp.
Ett beslut som Nordström inte köpte, och Nordström skickade tillbaka Olsson till målet. Det går inte att beskylla Johan Olsson för att han inte skulle ha gjort sitt bästa, absolut inte, Johan Olsson slet desperat, men Johan var inte i balans, han ville inte vara på planen, och bollarna smet förbi honom från alla håll. Joakim Nordström skulle naturligtvis ha plockat Johan Olsson av banan och slängt in orutinerade Petter Nilsson. Det var ett läge där Petter bara kunde vinna. Matchen, kvartsfinalserien var förlorad, och ingen hade lastat Petter för en förlust. och det är i sådana lägen som orutin förvandlas till entusiasm, brist på erfarenhet till hunger.
Att Johan Olsson fick stå kvar var ett stort misstag. Kanske ett misstag som kostade Storvreta matchen.
Ett byte hade betytt att Johan Olsson hade varit körd, att självförtroendet hade varit kört i botten. Nu spelar det mindre roll, för jag kan inte se att Johan Olsson kommer tillbaka som elitseriemålvakt i Storvreta igen.
Joakim Nordström var oerhört självkritisk efter matchen. Han hade svårt att se att han och Storvreta skulle ha en framtid tillsammans efter ett sådan misslyckande, även om han underströk att inget var klart. Den reaktionen säger egentligen allt.
I mina ögon har Joakim Nordström en stor del i att Storvreta inte gick hela vägen i slutspelet. Jag begriper inte hans sätt att hela tiden ändra om i laget, och förstår inte varför han inte spelade ihop fungerande formationer inför slutspelet.
Jag tror att Storvreta och Nordström går skilda vägar, och jag tror att det är bäst för båda parter.
Till sist: Det fanns egentligen bara två positiva saker med Storvreta den här säsongen. Mika Kohonen och Mattias Samuelsson. Behåll, behåll, behåll, bygg om, och använda den här säsongen som tändvätska för att göra det ni skulle ha gjort den här säsongen nästa säsong.