Långlunch gav skamset återvändande
KRÖNIKA. Per Johansson har inte vågat sig tillbaka till favoritlunchstället sedan i våras...
Per Johansson är en 35-årig Uppsalabo som är journalist på UNT.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När tidningen flyttade in till centrum från Boländerna för snart två och ett halvt år sedan var det just luncherna som vi anställda såg mest fram emot. Från att ha varit utlämnade till personalmatsalen och kebaben i kvarteret hade vi en hel hord av restauranger att botanisera bland. Nu skulle man dessutom kunna luncha utan att bara ha kolleger runtomkring sig. Nåja, första dagen efter flytten återfanns halva företaget på italienska restaurangen tvärs över gatan och alla nickade generat åt varandra.
Men med tiden har vi vågat söka oss längre bort. Där finns den, lunchrestaurangen i botten av stans mest omdiskuterade hus. Visserligen får man ingenting tillbaka på hundralappen och lokalen är misstänkt likt en skolmatsal, men maten och inte minst salladsbuffén slår det mesta i matväg. Och så har vi den mysiga sushirestaurangen i den lilla källaren där de fortfarande verkar lite förvånade när man frågar om de har någon form av luncherbjudande. För att inte tala om salladsbaren med de superfina salladerna som får tankarna att vandra till "The Soup Nazi" i tv-serien Seinfeld. Du säger vilka ingredienser du vill ha högt och tydligt, och gör du det inte tillräckligt snabbt skriker personalen "två till, två till". Och så fort någon gäst strular stiger irritationen och så väntar man sig att få höra domen "No salad for you!" ropas ut.
Min absoluta favoritrestaurang har jag däremot inte vågat gå tillbaka till sedan i våras. Jag och tre kolleger hade en så trevlig lunch att vi glömde bort tiden. Plötsligt var klockan ett och vi rusade tillbaka till jobbet. På eftermiddagen kom två av kollegerna fram till min arbetsplats med konstiga ansiktsuttryck. Som skamsna små barn frågade de om jag hade betalat för min lunch.
Jag erbjöd mig att lunka tillbaka och betala den gemensamma springnotan. På restaurangen möttes jag av ett "jaså där är ni". "Det här måste väl hända ofta", försökte jag glatt. "Inte sååå ofta" blev svaret.