Inte en enda jul sedan 1988 har jag åkt ifrån Uppsala. Alla dessa år har jag firat hemma med familjen och ett fåtal släktingar. Men jag har heller aldrig velat åka någonstans. Kalle Anka, maten, granen, pyntet, gemenskapen, klapparna, allt som gjorde julen magisk när jag var barn, fanns ju alltid här. Att vår tomte oftast såg anskrämlig ut med grå rock, läderhandskar, en gammal toppluva och stans fulaste tomtemask gjorde inget. Huvudsaken var att det låg ett Nintendo eller en cd-Walkman i någon av B&W-kassarna som han hade i stället för julklappssäck.
I takt med att vi barn växt upp har julmagin kommit mindre och mindre automatiskt. Sillen lägger inte in sig själv. Och det är trots allt inte tomten som tar på sig uppdraget att gå åtta varv mellan Forumgallerian och S:t Per den 23 december efter dyra prylar som någon pliktskyldigt har skrivit ner på en lista. Nu för tiden är vi glada över att ge och få endast en julklapp var i min familj.
Andra saker kan man inte styra över lika mycket. Efter att min mamma gått bort i cancer blev julen en tid för extra mycket saknad – och för fler funderingar kring vad som egentligen är viktigt. Ska man anstränga sig lite extra eller känns det bättre om man skippar vissa ingredienser? Julen är inte lätt för den som inte har någon familj att fira med. Och för oss lyckligt lottade innebär den värme men också traditioner och krav som måste fullföljas eller brytas.
Kanske är det därför som nyårsafton känns som en öppen och flexibel högtid. Vänner, kolleger, släktingar och grannar i alla möjliga konstellationer dricker bubbel och skjuter raketer ihop. Folk träffas i vardagsrummet, ute på gården och vid Gunillaklockan. Och orkar man inte så måste man inte. En kompis till mig sket i alltihop förra året, stannade frivilligt hemma i studentlägenheten och spelade dataspel över tolvslaget.
Hur skulle det ha sett ut på julafton?