Man inser att frisyren börjar bli gles när man solbränner skallen genom håret. Jag hade keps på huvudet och var noggrant insmord med solskyddsfaktor 4750 i nacken. Men den där lilla glipan vid spännremmen på kepsen, den som ser ut som en liggande halvmåne, den var bara skyddad av kalufsen. Och inte ens där bak är jag uppenbarligen någon Lars Stjernkvist längre. Så just nu har jag ett bakhuvud á la babianrumpa. (Även framhuvudet drar ju för övrigt åt det hållet…) En inbränd halvmåne på fullmånen så att säga. Och det svider så att jag får lov att sova på ansiktet.
När vi ändå pratar om bränna, så kan jag berätta att jag fotograferade katedralen Notre Dame inklusive dess spira exakt klockan 14.34 den 15 april. Cirka fem timmar senare fanns stora delar av katedralen, inklusive nämnda spira, inte kvar längre. Det kändes mycket märkligt att en katedral som har funnits i sisådär 800 år börjar brinna fyra timmar efter det att jag fotograferar den. Hur stor är sannolikheten för det? Jag räknade lite på det. 800 år gånger 365 dagar betyder att Notre Dame har stått där i runda slängar 292.000 dagar utan att börja brinna. Och att jag ska råka vara där exakt den dagen det händer torde väl rent matematiskt alltså vara en på 292.000, vilket betyder 0,0034 promille. Eller om man så vill kan man säga att risken är jättesuperduperliten.
Har jag sagt att jag hade 5:a i matte?
Vi kom att tala om det här med landmärken när vi var i Paris. Att i princip alla fantastiska byggnationer i världen initialt har mötts av stora protester. Eiffeltornet var som bekant synnerligen illa omtyckt av många parisare och skulle rivas efter världsutställningen, lovades det. Men så råkade tiden sammanfalla med att man behövde en mast för telekommunikation, och vips var tornet räddat.
Det är nog ytterst få som tycker att det borde rivas idag.
Man kanske borde bli den som sätter Uppsala på kartan med ett enormt landmärke, framtiden till gagn och glädje. Vad tros om att till exempel i denna universitetsstad bygga ett 300 meter högt Kunskapens träd där man kan gå in i olika grenar och titta på utsikten, lära allt om olika vetenskaper och äta äpplen. Jag skulle troligen bli hatad för det anskrämliga bygget nu, men om ett par hundra år kommer man att skratta åt att folk på den tiden hatade den där Jacke och inte förstod vilken framsynt person han var som lät bygga detta fantastiska träd som lockar miljontals turister till vår vackra universitetsstad.
Och högst upp står inskriptionen:
BYGGA RÄTT ÄR STORT
MEN BYGGA STORT ÄR STÖRRE