Även på mitt jobb stundar det avslutande sommarfest nu inför semestern. Det ska bli kul, tycker jag. Lite snittar och bubbel och schysst musik är ju aldrig fel. Det enda tråkiga är att jag är enmansföretagare. Dels känns det lite övergivet att ringa till cateringfirman och beställa snittar till en person. Och dels är det lite svårt att få till den rätta feststämningen när man står där med skumpan och mingeltallriken och vaggar lite till musiken alldeles på egen hand.
Men man har inte roligare än man gör sig, tänker jag. Och vissa lekar funkar. Charader till exempel. Jag brukar göra dem framför spegeln. Jag gör en slumpmässig charad, och så tittar jag i spegeln och försöker lista ut vem det kan vara. Det brukar ofta bli Göran Persson. Sedan håller chefen ett inspirerat tal (ofta på rimmad vers), och sedan blir det dans till Sven-Ingvars på Spotify och fri bar, och så vaknar man under någon gardin morgonen efter, precis som på vanliga firmafester.
Men bortsett från dessa solitära festligheter tror jag mycket på gemenskaper av olika slag. Allt från goda grannar i kvarteret där man bor till globala gemenskaper som i samförstånd försöker få oss att sluta köra moder jord i universums egen Sodastream.
Den typen av gemenskaper tror jag är extremt viktiga, inte minst just nu sedan Donald Övertramp har deklarerat att han lämnar Parisavtalet. Det beslutet känns mer än barockt när man samtidigt ser rapporterna om klimatet, exempelvis plasten i våra hav. Den är slitstark, den där plasten.
Den påse som morfar kastade i sjön på 60-talet finns fortfarande kvar, nu i form av mikroplaster som djuren får i sig. Det är en absolut fasansfull tanke att det 2050 kan komma att finnas mer plast än fisk i våra hav. (Dagens förslag: Låt plastkassen i butiken kosta 50 spänn varav 49,50 går till arbetet med att sanera våra hav. Jag slipper betala, för jag har min lilla tygkasse med mig. Ja, det är gubbvarning på tygkasse, men alternativet är värre.)
Jag tror kort sagt på gemenskaper vad gäller folk över huvud taget. Vi lever i en tid av stor rörlighet över världen, och så kommer det enligt samlad expertis att fortsätta. Och att då försöka dra isär varandra känns som en absolut hopplös väg att gå, om jag får tycka lite. Alla grannar är ju inte överdrivet trevliga (säger min granne), men att kämpa för samförstånd istället för att smälla upp höga staket tror jag alltid kommer att löna sig i längden.
För det är ju bara enfaldiga korkskallar som står och enmansdansar på sin egen firmafest.