Livet går inte att sudda

Hellre död än bitter, tänker jag och reser mig från det insjukna sätet i femte raden. Jag har precis sett ?Dödsdansen? på Dramatens stora scen, i vilken Strindberg målar upp två äkta makar lika beroende av varandra som de är äcklade över att ha förlagt sitt liv intill den andre. Efter tjugofem års äktenskap sitter de vid varandras sida, bittra över vad livet bjudit dem. Hon lämnade skådespeleriet för att bli hans hustru, han var upp över öronen förälskad. Det beslut de tog då, att gifta sig, skaver i dem nu. Kalla det en felinvestering. Ungefär som att de handlade med aktier som sjönk i värde. Jag står där i stockholmsnatten och vet att de beslut jag tar idag formar det liv jag kommer att ha imorgon. Vilka aktier ska jag satsa på för att öka mitt kapital?

Hellre död än bitter, tänker jag när Dramatens port slår igen bakom mig, är det att ta pest framför kolera? Vi väljer inte våra föräldrar, inte heller vår uppväxt, men valet står fritt när det kommer till vad vi faktiskt gör av det bagage som vår bakgrund, för att inte tala om genetiska uppsättning, prackar på oss. Jag ser mig omkring där jag står, medveten om att allting kunde ha varit annorlunda. Jag har trots allt valt den utbildning jag läser. Det har du också gjort. Även du som pluggar till läkare för att tillfredsställa dina föräldrars förväntningar, har gjort ett val. Du har också valt din partner, eller valt bort den partner du kunde ha haft. Avkastningen det ger avgör vilket kapital du har att röra dig med i framtiden. Många beslut små kan bli till en grumlig jävla Fyriså om du gör fel. Hur ska jag orka bära ansvaret som det innebär, undrar jag på väg mot tunnelbanan. Mina muskler är trots allt inte mer än mänskliga.

Hellre död än bitter, tänker jag och kliver på en av de mittersta vagnarna, är det att vara realistisk? Att kunna besluta om sitt liv är en exklusiv frihet som inte alla har. Men hjälp, vad tungt den väger. Jag spänner armmusklerna framför spegelbilden i tunnelbanans fönster. Det är på väg hem från ?Dödsdansen? på Dramatens stora scen som jag inser, att bitterhet är lite som träningsvärk. Kanske leder alla beslut, oavsett vilka konsekvenser de landar i, till bitterhet i slutändan? Bara för att det har funnits andra möjligheter. I efterhand verkar de alltid så gröna.

Hellre död än bitter, tänker jag och kliver av, det är kanske inte ens två alternativ? Om bitterheten ändå väntar mig, kan jag lika gärna släppa prestationsångesten kring de beslut jag tar. Vilken lättnad, tänker jag först. Sedan ångrar jag mig. Måste de beslut jag tar idag kring utbildning och liknande, slå ut i bitterhet om tjugofem år? Det måste finnas ett sätt att gardera sig. Ett alternativ till den där aktiemarknaden, kanske ett tryggt sparkonto?

Sara listar:
Tre sätt att hantera bitterhet:

1.Sockra den! Många tycker att det gör kaffet godare. Och livet bättre. Bittersweet tastes good.
2.Späd ut den! Många häller mjölk i kaffet för att mildra bitterheten. I sitt liv.
3.Vänj dig vid den! Jag har lärt mig att dricka kaffet svart, trots den bittra eftersmaken. Egentligen är det självplågeri.

Livet går inte att sudda

Vi väljer inte våra föräldrar, inte heller vår uppväxt, men valet står fritt när det kommer till vad vi faktiskt gör av vår bakgrund. Många beslut små kan bli en grumlig fyriså om du gör fel, skriver Sara Pankowski.