Plötsligt är januari här med förhoppningar och löften om ett bättre liv. Det blir klaustrofobiskt trångt på gymmet och kön till löpbanden ringlar lång. Inte för att det stör mig så mycket, om ett par veckor är det ju lugnt igen. Om några veckor har den nyfunna karaktären bleknat hos nybörjarna och deras nya fräscha gymoutfits kommer hamna längre och längre in i garderoben. Detta är bevisat, år efter år.
Det känns som om vi alltid strävar efter att allt ska gå så snabbt och lätt som möjligt nu för tiden. Inte bara det att folk inte orkar ta sig till gymmet och visa karaktär gentemot sitt nyårslöfte, jag menar också mer generellt i livet. Vi kan ju inte ens handla själva tydligen. Någon som heter Lina ska bestämma vad vi är sugna på, och sen komma med matkassen direkt till dörren.
Jag tycker att det känns pinsamt. Att inte ens kunna ta ansvar för det enda livsavgörande behovet vi har. Jag tror att de vardagliga sysslorna är viktiga för ett lyckligt liv, att vara närvarande. Den där nöjda känslan som infinner sig när man kommer in i hallen med tunga kassar, och äntligen får packa in allt gott i kylen.
Eftersom världen är så liten nu och vi i stort sett kan göra vad vi vill, måste vi höja ribban för vår egen vardag. Anstränga oss för att utmana oss själva, inte göra allt enklare. Om vi fortsätter att förenkla vardagen kommer vi snart att stå som uttråkade isbjörnar på djurpark och stampa på samma sten. Köp inga färdiga såser, tro inte att du får en snygg kropp av ett piller som stoppar kroppens upptag av kolhydrater, sätt i gång att spara till något i stället för att ta fram kreditkortet, bygg ett utekök. Jag ska i alla fall prova något.
Det är inte bara att vi vill spara tid, ibland känns det som om vi spar in på upplevelserna som bygger själva livet. Och om vi sparat oss lite tid, vill vi gärna klämma in något annat i den luckan. Oftast handlar det tyvärr inte om en fin skogspromenad heller. Kanske är vi ibland så fokuserade på att vinna tid, att tiden och livet rinner oss ur händerna?