Maggios låtar fick oss att minnas
Till sist. Finns det någon gång i livet då känslorna är så starka som i tonåren? Då allt antingen är fyrverkerier eller ingenting alls. Jag var på "Eka över hela staden" i slutet av förra veckan. En teaterkonsert baserad på Veronica Maggios låtar, uppsatt på Uppsala stadsteater. Till skillnad mot min recensentkollega som lagom till premiären beskrev uppsättningen som "ett obegripligt potpurri till show utan dramaturgisk linje att följa" tyckte jag att innehållet var solklart, och igenkänningen hög. Det var tonåren. Vägen mot vuxenliv och vardag. Krossade hjärtan och skavda drömmar. Vi var tre olika generationer som tillsammans såg samma show - och som alla kände igen samma känslostormar. För alla har vi ju en gång varit där, mitt i känslorna.