Maglarp - platsen som gud glömt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Spelar man i gärdesgårdsserien så är man hänvisad till vidriga grusplaner, där första träningen i februari börjar med ett uppslaget skrapsår som läker först någon gång mellan hägg och syren. Spelar man högre upp i seriehierarkin så blir de ständiga skiftena mellan mer eller mindre usla konstgräsplaner till ett rent helvete för känsliga benhinnor och sargade knän.
Men plötsligt dyker det upp. Det första passet på riktigt gräs, visserligen oftast fortfarande söndermultnat, men ändå underlaget som gud från första början skapade åt människan för att bruka, lufta, klippa, krita och utöva fotboll på. Och den känslan är otrolig.
Doften i omklädningsrummet efteråt är rent förförisk.
Doften av våt jord, svettiga benskydd och sticket i näsan från den mentoldoftande linementen är hänförande för en svårt plågad försäsongssvensk.
Ofta dyker det första passet upp i samband med ett väl tajmat träningsläger någon vecka innan premiären.
För vissa under högst behagliga omständigheter på en välansad plan i La Manga, för andra på Cypern, för en del på någon gräsplätt i Danmark, Holland eller Tyskland.
För mindre lyckligt lottade i skånska Maglarp.
Maglarp är en plats som gud har glömt, som våren har glömt, och som endast Bälinge har hittat till.
När Julianne Sitch, Kasey White, Fanta Cooper och de andra Bälingespelarna gjorde årets första pass med skruvdobb låg regnmolnen lågt över den skånska slätten, regnet flög in horisontellt från Öresund och termometern visade 2 grader. Jag är inte säker, men jag tror att jag siktade en flock pingviner i en boklund några hundra meter bort.
Sitch drog en urful mössa långt ned över öronen, och knöt för säkerhets skull en fotbollsstrumpa över mössan för att hålla den på plats i stormvindarna.
Julianne, som bara två dagar tidigare flygit till Sverige från Texas, såg skeptisk ut när hon äntrade åkern bredvid Maglarps kyrka. Ett tag såg det ut som om hon ville byta plats med de permanent boende grannarna på kyrkogården bredvid. Strumpändarna dinglade i blåsten, och Julianne såg för ett ögonblick ut som en sorgsen beagle med sina strumpöron, men när veteranen Fanta Cooper tog ledningen så såg Julianne ut att svälja två gånger för att sedan bestämma sig för att gilla läget. Och vi som stod bredvid gillade det vi såg. Julianne Sitch har känsliga fötter, och bemästrade bollen bra på en åkerlapp som tycktes vara ämnad som övningsfält inför plöjnings-SM mer än en fotbollsplan för allsvenskar.
"Vilken jäkla rookie man är ...".
Tränare Magnus Wikman mulnade lika fort som himlen över Maglarp, och muttrande kliade han sig i huvudet.
Under den nio timmar långa bussresan från Uppsala till Maglarp hade Wikman lagt upp det första träningspasset in-i-minsta-detalj.
Den första muntliga genomgången sprack eftersom spelarna inte hörde Wikmans stämma genom vindvinet och regnsmattret mot de uppdragna luvorna. Övning två fick improviseras fram eftersom A4-pappret med anteckningarna nu mer såg ut som en sämre begagnad Wettex-duk.
Förutsättningarna för Bälinges första gräspass inför den allsvenska comebacken var med andra ord helt bedrövliga.
Ändå hördes fniss, ändå spreds leende, snart hördes skratten, och plötsligt insåg man att de allra värsta förhållandena kan vara det allra bästa.
Försäsongsfotboll med isande vindar och piskande regn är värst av alla värsta förhållanden. Men. Det som inte bryter ned det stärker. Överlever Bälinge helgen i Maglarp kan det bli hur bra som helst.
Och det är klart att de överlever.
Av alla nyförvärv i Bälinge är jag mest nyfiken på två.
Emma Lindqvist, den eviga talangen och damfotbollens svar på Jonny Rödlund. Emma kom tidigt till Umeå, och spåddes snart att bli Hanna Ljungbergs arvtagare, men i världens (?) bästa klubblag är konkurrensen stenhård, och Emma fick inte den speltid hon behövde för att ta steget från talang till etablerad stjärna. I Bälinge blir det speltid, och i Bälinge tror jag att Emma tar det steget.
Det andra nyförvärvet som kittlar är Minna Mustonen.
Minna har börjat bra i träningsmatcherna, har redan levererat mål, och jag är övertygad om att hon kan bli hur nyttigt som helst för Bälinge.
Men inga svar gavs i Maglarp. Det var inte att vänta heller, inte med de förutsättningarna.
Med de yttre förutsättningarna som råder i Maglarp under helgen bygger man inget finlir, men lita på att man bygger lagkänsla.
Förre förbundskaptenen Tommy Söderberg brukar säga att det var kryssandet mellan hundskitarna i Hagaparken som svetsade AIK samman under guldåret 1992.
Inte tror jag att det blir guld för Bälinge, men den usla starten kan vara början på en riktigt rolig säsong.