Mäktigt Carro, men byt gren
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med en gråtande Carolina Klüft. I måndags tårar av renaste panik, i går kväll tårar av renaste glädje. Och det var vackert, rent otroligt mäktigt att uppleva Carolinas glädje på pallen, och jag tror att mitt i all glädjen var det också tårar av lättnad över att också ha klarat av det på hemmaplan inför hemmapublik. Pressen har varit enorm på Carolina Klüft, och det har märkts på henne på ett sätt som det aldrig tidigare har märkts. Inte undra på att hon blev rent stollig när Mitt i ett Äventyr med favoriten Carola dundrade ut ur högtalarsystemet under ärevarvet.
Men ändå. Guldet var på många sätt rent självklart. För naturligtvis var det så att guldet var klart i samma sekund som Eunice Barber strök sig från fortsatt tävlande i sjukampen.
Carolina Klüft har skämt bort oss med fantastiska prestationer tidigare, och på något konstigt sätt känner man sig mätt. En oerhörd tanke för bara tio år sedan, då vi levde på smulorna av vad en ständigt skadad Patrik Sjöberg och en importerad Ludmila Engqvist kunde bjuda på.
Men det har blivit så att det inte räcker med en seger för mig längre, Carolina Klüft måste inte bara besegra motståndet utan också minnet av hennes egna tidigare prestationer för att imponera på mig.
6 740 poäng är naturligtvis en fantastisk sjukamp, det bevisas tydligast med att det resultatet raderade ut Anke Behmers 20 år gamla mästerskapsrekord, men det är som sagt inte nog för mig. Jag är van att bli chockad och imponerad av Carolina Klüft, och jag hade förväntat mig en dramatisk duell mot Barber men den uteblev, och jag drömde om ett nytt personligt-, svenskt- och europarekord med ett resultat över 7 007 poäng, men det var Carro aldrig i närheten av.
Med risk för att låta girig så tror jag tyvärr att det här är den enda medaljen som Carolina Klüft tar i EM. Hennes form i längdhopp är långt ifrån vad den borde vara, och jag kan inte ens drömma om att Sverige ska ta en medalj på damernas korta stafett.
Carolina Klüft är bara 23 år gammal, men har redan sjukampsmeriter som slår de flesta genom mångkampshistorien.
EM-guld 2002, VM-guld 2003, OS-guld 2004, VM-guld 2005, EM-guld 2006.
På något sätt känns det som att det räcker med sjukampsmedaljer nu, och att det är dags för Klüft att ta nästa steg..
Jag vill se hur långt hon kan nå i ett par specialgrenar eller ännu hellre fler.
Om Carro väljer bort mångkamp så finns det två scenarion som är möjliga för mig.
Antingen att Klüft slår sig på sprint och längd, eller att hon gör något helt annat, som till exempel stavhopp.
Jag är övertygad om att hon lyckas vad hon än väljer.
Jag förstår inte hur någon ska kunna rubba Kajsa Bergqvist i höjdfinalen.
Hon ser fullkomligt oövervinnlig ut.
Visst, sju hoppare var felfria över kvalgränsen 1,92 m, men det var bara en det gnistrade om. Kajsa. Emma Green svarade för snudd på en bragd när hon räddade finalplatsen genom att vräka sig över 1,92 m i sista försöket. Men hennes hoppform är inte tillräcklig för en ny medalj. Jag tror inte heller att Linus Thörnblad är mogen för en medalj. Däremot är jag bergsäker på att Holm tar medalj.
Tjurskallen från Kil är revanschsugen efter missen på VM och retad till vansinne efter att han, återigen, upplever sin position överst på den svenska höjdhoppartronen ifrågasatt.
Aldrig att Stefan Holm åker ifrån Göteborg utan bling-bling runt halsen. Jag tror banne mig att han stjäl en medalj om han mot förmodan missar en egen i dagens final.