En fördel med att vara singel, bo ensam, inte ha några barn att ta hand om (eller hundar ...), är att man kan ge sig ut och springa eller cykla, långt bort och på konstiga tider på dygnet, utan att behöva förklara sig för någon.
Min senaste långcykeltur var till en kompis i Knivsta en lördageftermiddag denna septembermånad. Genom Stadsparken, längs ån, förbi Ultuna, genom Sunnersta, över Flottsundsbron. Sedan söderut längs gamla Stockholmsvägen. Solen sken över det somriga uppländska landskapet, men stadsjeepsförare med båtsläp – med racerbåtar som små drakenflygplan – såg till att jag höll mig på helspänn.
Hemfärden klockan elva på kvällen, i lagom sval temperatur, under en stjärnklar himmel var desto fridfullare. Ljuskäglorna från de enstaka bilarna syntes från en kilometers avstånd innan de dök upp bakom ett krön. Att cykla genom en kolsvart och öde skog och se enstaka röda torp passera i cykellysets sken är en lite spirituell upplevelse. När jag mötte en raggarbil med fenor förvandlades Uppland 2012 till Mississippi 1958.
Men man behöver inte vara så våghalsig. Man kan cykla till Ulva klockan ett på natten och stå och lyssna på hur ån forsar genom kvarnfallet. Eller bara springa längs Röbospåret till Gamla Uppsala. Att stå där och titta ut över åkrarna när hela staden sover är förstås otroligt ensamt. När jag gör det brukar jag ibland drömma om att vara där med någon annan, att stå och hålla om någon jag tycker om, som på en strand i en dålig film.
Men den där speciella kontakten med naturen får man nog bara när man står där helt ensam på jorden. Om jag i framtiden har fru, barn och en mops, och ett jobb som kräver att jag går upp klockan 7, vill jag ändå kunna ge mig ut i sommarmörkret ibland bara för att få vara ensam vid ett skogsbryn och titta ut mot Gamla Uppsala högar. Jag lovar att vara trogen när jag är borta på kvällarna – det kommer bara att vara jag och naturen. Och min cykel.