"Men någon måste göra jobbet"

Det kan vara sant, jag är ingen ekonom men oavsett tider så har det alltid funnits jobb för vikarier. Om man nu är redo att ta dem. Visst är det lätt för mig att sitta vid mitt kaffelattekladdiga bord och med svullen buk peka med hela handen åt dem som är tveksamma till ett tvådagarsvick som kartläsare eller stegräknare. Men det måste göras, precis som att kissa, göra revolt och vid något tillfälle tänka syndigt. Jag själv tog min mintgröna cykel och styrde runt i industriområdet, ett trick jag lärt mig av en kompis, och frågade runt. Under två eftermiddagar efter skolan betade man nog av 50-talet företag, fick kanske ett klistermärke, en varmkorv och ibland även ett jobb. Kortare eller längre.

Varianterna var oändliga.
- Är du bra på att räkna, frågade chefen.
- Jo, lagom åtminstone, mumlade jag pubertalt och vilset.
- Bra, då får du jobba hela sommaren.
Räkna? Jo, jag vägde smutstvätten som kom in till Salabacketvätten, fick en bra lön och köpte en bilstereo en månad efter jag tagit körkort.
Vikariaten avlöste snabbt varandra. Glassbil på fredagskvällar i Gottsunda, samla in kundvagnar på parkeringen, plocka tyger på Linums lager, bli utskälld av Jan Guillou i säkerhetskontrollen på Arlanda, lära småbarn datakunskap och skriva att Soffi-Propp väntade barn i Aftonbladet.

Visst, att vara vikarie kändes ibland som att vara en överflödig praoelev då man fick synnerligen viktiga uppgifter som att vakta stegen, hålla koll på klockan eller ansvara för och kontrollräkna alla röda bilar som körde förbi fönstret i fikarummet. Men någon måste göra jobbet. Åtminstone i några veckor, eller i vissa fall år. Under alla dessa år brukade vi träffas efter våra värdelösa vikariat för att gråta ut över en öl i grupp. Och då insåg jag att jag aldrig mer ska klaga. Och nu handlar det inte om att invandrare kommer hit och får skitjobb eller att löneläget för piloter är sjukt högt. En kompis, vi kan kalla honom Jonas Nylander, hade fixat ett synnerligen lukrativt vikariat under studietiden. Vi andra gapade och lyssnade. Vore jag inte tvungen att äta skulle hakan hängt än i dag. Vad han gjorde? Jag är osäker på den korrekta titeln men hans jobb var att lägga ner döda människor i en svart platssäck. Oavsett om de legat några dag i ett hus eller hittades i ett badkar. Efter det lovade jag att aldrig mer klaga på jobbet. Eller på en vikarie. ¨

Daniel Legue som i veckan blev ombedd att vara referens åt en semestervikarie på tidningen och fortfarande inte vet om vikarien var allvarlig eller inte när det gäller denna för framtiden viktiga förfrågan.

"Men någon måste göra jobbet"

KRÖNIKA. Det pratas om att det går tungt för Sverige nu, det väntas lågkonjunktur och möjligen svält i de yttre områdena som gränsar till Årsta, Flogsta och Björklinge. Jag vet inte ja'.