Min kompis ekonomexamen räckte ända till - ett brevbärarjobb

Institutionerna tänker mer på pengar än på studenternas bästa, skriver Björn Berglund.

Foto:

Uppsala2006-03-13 11:39
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Onda rykten gör gällande att det sitter studenter i trapporna i Ekonomikums största föreläsningssalar, det finns inte sittplats nog för alla som antagits. Lägger man ihop både de som går ekonomprogrammet och de som läser Företagsekonomi A som fristående kurs så kan man räkna in ett närmast svindlande antal studenter. Hjärterummet spränger stjärterummets gränser!
Om man skulle fråga någon ansvarig på den berörda institutionen om det här verkligen är rätt och riktigt tror jag att svaret skulle bli att man från institutionens sida tillgodoser ett behov. Det finns horder av studenter som vill läsa ekonomi och således erbjuder man så många som möjligt plats. Man försöker få kurvorna som beskriver tillgång och efterfrågan att mötas i det där berömda krysset i diagrammet. Vackert så.

Min ödmjuka undran i sammanhanget är om samma sorts behov verkligen finns i andra änden av utbildningen? Är det inte snarare så att profithunger som styr antalet antagna? Jag är benägen att tro på det senare, särskilt som institutionerna får pengar i proportion till antalet tagna betyg. Att den institution som har marknadsföring på schemat flerdubblar sitt antal antagna är inte konstigt när det är det som systemet går ut på.
För alla jag känner med en Fek-examen slutade det att gå som de tänkt sig i samma stund som de fick ut sitt vita dokument. En delar ut post, en annan var efter två års arbetslöshet tvungen att komplettera med privatiststudier och en tredje hankar sig fram i en soppa av arbetsmarknadsåtgärder. Tre nära vänner är naturligtvis långtifrån något statistiskt underlag att tala om, men nog är ekonomarbetslöshet något ni hört talas om?

Visst ser det illa ut att som blivande civilingenjör gnälla över ekonomernas egentliga samhällsnytta, det var ju till viss del på vår bekostnad som ekonomyrket fick en status att räkna med. Tiden då vi sprang framför tryckvågen med linjaler och räknestickor för att räkna ut allt som kunde räknas ut är sedan länge förbi och den här krönikan kan i sken av det ses som ett surmagat försök att ta det tillbaka. Jag inser det.
Samtidigt har jag en känsla av att det aldrig funnits så många civilingenjörer som kompletterar sina huvudsakliga studier med en dubbelexamen i ekonomi som det gör nu. Och det om något är ju ett erkännande. Frågan är bara vad som händer när en merpart av de examinerade civilingenjörerna också har ekonomkompetens? Det är redan en djungel därute, med den här sortens utveckling lär det bli rena kriget. Något som gäller för ett flertal utbildningar, arbetslösa humanistlärare går det tretton på dussinet av. Liksom civilingenjörer.

Jag är benägen att tala om ett systemfel men gör en slät figur som inte har något konkret alternativ att erbjuda. Att utforma systemet efter nån slags samhällsnytteparameter låter lockande, men vem ska dra upp riktlinjerna för en sådan? Har vi någon upplyst despot att ta till hands? Jag är beredd att låta vem som helst ta över rodret från Mammon!
Läs mer om