Missnöje är vår tids assessoar
Idag lever vi i ett samhälle där missnöje klär oss. Vill du nå framgång ska det krävas mycket innan du blir nöjd. Uppmuntras vi till ambition eller girighet? frågar sig Sara Pankowski.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Alltså, han var ju trevlig, förklarar tjejen med fönsterplatsen. Kompisen nickar. Själv låtsas jag bläddra i en gratistidning.
- Och han såg bra ut och det var liksom inte det att vi inte hade nåt att prata om, men?
- Vaddå, vill du inte träffa honom mer? När kompisen ställer den avgörande frågan kan jag inte låta bli att kika fram på vänster sida om gratistidningen.
Tjejen med fönsterplatsen skruvar besvärat på sig. Jo, det vill hon. Eller, nej förresten.
- Helt ärligt verkade han inte ha några ambitioner, förstår du? Han var helt nöjd med sitt lilla skitjobb och gosh, han bor fortfarande hemma! Jag vill liksom få ut mer av mitt liv än så.
Att aldrig nöja sig är en av vår tids hetaste assessoarer. Idag drömmer få unga tjejer om att klämma fram fem ungar och tröstäta kexchoklad ur näst översta kökslådan. Målet med tillvaron förväntas vara större än en veckas charter till Kanarieöarna med maken och hans ölmage då man förväntansfullt plockar fram sin nya bikini från H&M bara för att inse att herregud, alla graviditeter har gjort brösten till taxöron, bäst att gömma skiten under en storblommig baddräkt istället.
Senast jag kollade vägrade dagens ungdom de tre v:na. En präktig villa, någon himla vovve och den där Volvon är alldeles för tråkigt, för idag smyckar man sitt CV med ord som "ambitiös". Det är inte detsamma som tidigare generationers "villig att arbeta hårt". Då var motivet att försörja sin familj. Att vara ambitiös idag vittnar snarare om att man har höga förväntningar på vad det hårda arbetet ska resultera i. Pengar, berömmelse och exklusiva vitvaror, om jag får be. Ge mig hellre städhjälp än vovve plus en tonårskropp när jag bli gammal. Vi är, trots allt, amerikanifierade. Den svenska drömmen handlar inte längre om att nöja sig med det man har.
Pluggar du mer än heltid i hopp om att ta ut dubbel examen? Networkar du så fort tillfälle ges? Har du fixat en egen My space-sida? Vårt samhälle har antagit ett klimat där det lönar sig att vara ambitiös. Jantelagen sätter allt lägre krokben för den som vill "bli något", tvärtom matas vi dagligen med bilder på vad som skulle kunna bli vårt. Media visar oss perfekta kroppar, pompösa boenden och kreativa jobb. Ge mig, snälla.
Varje dag bjuds vi på en ny framgångssaga. Idag kan vem som helst bli vad som helst, det enda som behövs är en vilja av järn. Saknar du talanger? So what, fejka dem. Ödmjukhet har visat sig vara ett alldeles för trubbigt vapen. Jag menar, din horisont stannar inte vid Uppsalas utkanter, den har vidgats till att omfatta hela världen. Vill du erövra den slåss du med armbågarna.
Det är en gränslöshet som lovar stort, men som också är förrädisk. Vad du än åstadkommer finns känslan av att du kunde ha fixat mer och kommit längre. Ditt liv ska vara spännande och omfångsrikt, smaka på den stressfaktorn. Den lilla människan, får hon finnas idag? Ibland undrar jag om ambition verkligen är positivt, eller om det bara är ett nytt ord för girighet.
Den som ställer krav på sig själv ställer också krav på sin omgivning. De två tjejerna mittemot mig i tågkupén skrattar så att pärlsockret flyger.
- Få se nu, han måste vara den fjärde på raken som inte dög? Kompisen flinar.
Tjejen med fönsterplatsen tittar ner på smulorna som bullen lämnat efter sig.
- Vad ska jag säga? Jag är en tjej som bara nöjer sig med det bästa.
SARA LISTAR:
Uppsalas bästa uteserveringar:
1. Kafé Fågelsången intill Svandammen. Kaffe i vita serveringskoppar och fluffiga bakelser kan tillsammans med en dagstidning bäras ut och avnjutas på den soliga uteserveringen. Fri utsikt över svanar och vackra pensionärer.
2. Hugos på Svartbäcksgatan. Kör en lassi ute på bakgården. Perfekt för avskilda catch ups med vännerna.
3. Glassbaren vid Fyrisån, strax innan Stora Torget. Ett klassiskt vårtecken.