Någon måtta får det vara
Mycket tyder på att Leif Boork tackar nej till Almtuna inför säsongen 2008/09.Han berättade det själv i en intervju i fredagens UNT.Sedan dess har debatten rasat och klubbens styrelse har utsatts för hård kritik. I de flesta fall allt för hård, enligt min mening.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den stora knäckfrågan är spelarbudgeten. Såvitt jag förstått är det ingen jättelön Leif Boork krävt för egen del, däremot vill han ha ett bra material att arbeta med och det är där skon klämmer. Det fattas fyra miljoner kronor och för att man lättare skall förstå problematiken, är det på sin plats att berätta att A-lagsbudgeten ligger på sex miljoner kronor för den här säsongen. Vi talar alltså om en budgetökning i storleksordningen 67 procent från en säsong till en annan och det är inget man snyter upp under en förmiddag.
Till alla ni som ständigt kräver ordföranden Jan Karlssons huvud på ett fat, ställer jag frågan; Tror ni verkligen att det sitter ett gäng presumtiva styrelsemedlemmar någonstans, med tio-tolv miljoner kronor i beredskap, beredda att hoppa in i morgon?
Jag är alldeles övertygad om att Almtunas styrelse har kavlat upp och försökt. Om och om igen. Så det får vara någon måtta på kritiken.
Personligen hoppas jag att Almtunas styrelse hittar en lösning i sista stund. Det känns viktigare nu än någonsin tidigare, vilket helt och hållet hänger ihop med planerna om Gränby arena och att det projektet lyfter från att vara planer till något mer konkret. Om man inte lyckas, är Almtuna kvar i sitt moment 22. Klubben kan varken utvecklas ekonomiskt eller sportsligt så länge de tvingas spela sina matcher i Gränbyhallen och det finns samtidigt inte tillräckligt intresse från företagen så länge laget spelar sina matcher i just den hallen.
Men det får inte ske till vilket pris som helst. Styrelsen har ett ansvar för hela verksamheten och utan de fyra extra miljonerna, måste de fatta ett beslut utifrån det, även om det innebär att klubben tappar en sådan kraft som Leif Boork och att man kan glömma alla ambitioner om att bli ett allsvenskt topplag den närmsta tiden.
Alternativet - och det här har många styrelser roat sig med genom åren - är att ställa i ordning en ren glädjebudget, blunda och hoppas att det skall lösa sig under verksamhetsåret. Sådana kreativa lösningar slutar antingen med ett stålbad, där föreningen får lägga åtskilliga år på att sanera ekonomin, eller med konkurs.
Det är i de lägena medlemmar och supportrar har rätt att kräva huvuden på silverfat.