När det är som värst spricker monstret en gång i veckan
Att inte ha lämnat in uppsatsen i tid medför att man hamnar i ett slags vakum, bortom all undervisning och schemalagd styrsel, på en mardrömslik upploppssträcka som envist vägrar att ta slut, skriver Björn Berglund.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det ligger på det viset redan i uppsatsens natur att bete sig som det stora svarta No Face-monstret i "Spirited Away", ju mer man göder den med text desto elakare och mer svårtyglad visar den sig. Och om, gud förbjude, monstret skulle spricka av mättnad, väller dess ruttna innanmäte ut och dränker allt vad ursprungligt engagemang och glöd heter. När det är som värst spricker monstret en gång i veckan.
Uppsatsskrivande är den akademiska världens egen skärseld. Vi läser ur Ne.se:
skärseld (av skära ?rena?), purgato?rium, enligt romersk-katolsk uppfattning den reningsort där själarna (studenterna, reds anm.) vistas i väntan på att inträda i det saliga tillståndet (licenciatexamen, reds anm.).
Den sista utposten. Den nedbrytande tiden innan portarna slås upp, examinatorn ikläder sig rollen av Sankte Per, och leder dig sedan antingen på en guldbeströdd väg in i den utexaminerade himmelen eller förvisar dig till det brinnande väntans gehenna.
Så, hur gör man då för att slippa släpandets tortyr? Några rediga tips kanske vore på sin plats, jag tror att jag med gott samvete kan delge er tre:
1. En rejäl skopa rimliga förväntningar.
Att tro för mycket är det första klassiska misstaget. Som en naiv och yster (läs: dum och glad) kalv på vårens första grönbete har man en sprudlande idé om att just det här ämnet, det vill jag verkligen fördjupa mig i! Sen kommer man till första uppsatsseminariet och märker hur idén sakta tråknar och maskäts i takt med att den vrängs in i det akademiska ramverket.
2. En god handledare.
Är uppsatskunskapens moder och viktigare än rätt källor/litteratur/teori etc... Du måste finna din egen ciceron, ditt uppsatsämnes Charon över floden Styx eller Vergilius för dess nio kretsar. Att söka upp första bästa vita kanin som lite för ivrigt leder dig ner genom ett hål till Underlandet, för att sedan försvinna och dyka upp två veckor innan inlämning, är fel väg att vandra.
3. En god uppsats reder inte sig själv.
Åtminstone inte helt och hållet. Någon måste trycka ur sig tecknen, och denne någon är dessvärre just du. Ge dig själv extremt gott om tid. Det behövs alltid mer än vad man tror från början.
Under den gångna höstterminen lyckades jag med alla de tre ovanstående utom sistnämnda. När det nu blir till att läsa mer än dubbelt i vår är det en klen tröst att så även är fallet för nio av tolv i min C-uppsatsgrupp. Studenter lär sig naturligtvis aldrig.
Björn Berglund listar ...
... tre saker som gör Uppsala till ett bättre ställe att leva på:
1. Orange. Händer inte precis allt roligt i stan just där för tillfället?
2. Subway i slutet på gågatan!
3. "Besverigelser", Uppsalas hiphopår kunde inte ha börjat bättre!