När jag klev in i sportbutiken på Svartbäcksgatan kände jag pirret i magen och kunde nästan förnimma en smak varm saft i gommen. Det hade gått lång tid, men nu skulle det skidas igen. 16 år utan ett stavtag, hur kunde det ens vara möjligt?
När jag gick fram till disken och bad att få hämta de skidor som jag dagarna innan hade lämnat in för grundvallning fick expediten ett leende på läpparna.
– Dig har jag en fråga till! Hur mycket vägde du när du skaffade de här skidorna?
Jag funderade och svarade att det nog var knappt 50 kilo jag vägde på den tiden, i slutet av högstadiet.
– Och hur mycket väger du nu?
– Runt sjuttio, erkände jag.
– Jag trodde nästan det. Visst kan du åka på de här skidorna, men lägg för guds skull inte på någon fästvalla. Och om du får det minsta bakhalt ska du vara glad.
Det är två år sedan nu som jag hämtade ut de där skidorna för att återfå den del av min uppväxt som på ett sorgligt sätt gick förlorad när jag flyttade söderut vid 20 års ålder och annat kom i vägen. Annat, som på sikt gjorde att jag gick upp 20 kilo och tappade all känsla för snö och valla.
Hur gick det då, undrar ni? Nej, det blev inte mer än kanske 500 meters åkning, som föråkare i UNT-cupen i Storvreta utklädd till kaninmonstret Pixel. De 500 metrarna var tillräckligt långa för att få mig att inse att det var färdigåkt på mina fina högstadieskidor, men inte tillräckligt långa för att ge mig blodad tand. Skidåkningen lades i malpåse. Igen.
Kanske är det inte meningen att jag ska åka skidor igen, men jag kan inte släppa tanken på vita vidder, det taktfasta klampet från diagonalandet, känslan av triumf när skidorna fäster i uppförsbackarna och den sköna vinden mot kinderna utför. För att inte tala om den varma apelsinsaften efteråt.
Nej, dags för ett nytt försök! Första steget är att få kollegan Å och andra skidfantaster i min närhet att avslöja var det finns fina spår som inte hela Uppsala redan har upptäckt. Nästa steg blir att ta sig iväg till sportaffären och köpa ett par skidor värdiga en 70-kiloskille. Ur spår!