Nyårsmissären byts mot fjällstugan
Jul- och nyårshelgen är en av de där folktomma perioderna på året när man plötsligt tror att man är halvvägs framme vid Uppsalas postapokalyps. Björn Berglund funderar kring varför flykten från rörelsen framåt är så lockande såhär års.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nå, läxan är sedan dess lärd, och i år blir det stuga, Xbox och teveserier, vilket ju vore helt i sin ordning om det inte vore för att i år också råkar vara första året där ledigheten inte är en egentlig ledighet, utan där studierna ligger kvar och gnager illmarigt på samvetet. Att ta med sig det som är kvar att göra över helgen är ett frestande faux pas. Limbot att inte få någonting gjort men att samtidigt behöva vara ledig för att lyckas få just det när allting drar igång till våren, är den julfirande studentens eviga paradox. Fråga inte mig hur jag har lyckats undvika det här fenomenet hittills, det känns som ett mirakel. Ändå följer laptopen med till Idre den trettionde, vissa saker lär man sig aldrig.
Nä, jag måste sluta där, tiden mellan UNT:s adventsfyrverkeri och julafton är alltid den kortaste på året och räcker aldrig till. Dags att bli en av alla de där tusentals ilande lämlar som med krum rygg, gamnacke och mörtblick fäst på den obokade biljetten hem till uppväxtorten, tar sig ner till tågstationen vid den här perioden på året. En tillfällig flykt från rörelsen framåt. God fortsättning allesammans!
Tre seriösa planer inför 2007:
1. Att strö ut de tre återstående veckorna av CSN över hela terminen för att skjuta upp återbetalningen tills hösten.
2. Att börja köpa och sälja antikviteter.
3. Att läsa ?World Changing? och bli optimist.