Ni som läst mina berättelser här i City om livet i Stenhagen på 90-talet, sista april-firanden när jag var barn och bussresor i Rickomberga kanske tror att jag är nostalgiskt lagd. Men det är jag inte. Åtminstone intalar jag mig resolut att jag är framåtblickande och osentimental och inte alls längtar tillbaka till en tid när jag var mer lättroad och okritisk och allt var enkelt och bekvämt.
Men nostalgi är tunn och kortlivad. Ni vet hur det är – man sätter på en gammal låt som man inte hört sedan Z-TV tog ned skylten, och kära minnen från en gammal fritidsgård väcks till liv inom en. Men det brukar gå ganska snabbt innan man kastats tillbaka till nuet, och plötsligt är allt som återstår en usel låt av 2 Unlimited och en lätt besvikelse över att ens elvaåriga jag inte går att lita på.
Om låten tvärtemot visar sig vara bra så är jag övertygad om att den hade varit det även utan minnen som tillbehör. Precis som med en bra bok eller en rolig anekdot. Och då är det inte längre nostalgi.
Tack vare ställen som Youtube och Tradera kan den här processen göras kort med det mesta. Man blir snabbt varse att en hel serie med Garbage Pail Kids trots allt inte är lika spännande nu som när man stod på Ferlinskolans skolgård och undrade vad mamma skulle säga om de här skandalösa samlarbilderna. Men det kan också ge ro i själen att köpa tillbaka en hög skivor som man avyttrade av ekonomiska skäl en gång i tiden – och åter få bläddra i omslagen till trots allt riktigt stabila plattor av Alanis Morissette, Oasis, Garbage och 90-talsdoldisar som Republica och Tracy Bonham.
Man kan också sluta gräma sig över att man en gång sålde sitt 8-bitars Nintendo med tio spel för 600 spänn och köpa tillbaka hela klabbet till ett hutlöst samlarpris. Tålamodet som krävs för att plocka varenda extraliv i Super Mario Bros 3 finns inte riktigt kvar, men å andra sidan kan man nu rädda tillställningen med goda vänner, rödvin och ost & kex.
Se där – ett tips på en lysande semestersaktivitet. På återseende! Nu ska jag återgå till att titta på MacGyver.