Om att skolka från årsmötet

Nej, jag jobbade inte. Jag var inte borta på något annat. Jag hade inte något besök. Jag orkade helt enkelt inte gå. Årsmötesförhandlingar är mördande tråkiga och råkar man höra till den bråkdel av medlemmarna som dyker upp blir man i bästa fall utsedd till justeringsperson. I värsta fall blir man övertalad att ta någon vakant suppleantpost någonstans. Och man riskerar att behöva skämmas över något man inte har gjort. Jag har till exempel inte stängt kranen till min tvättmaskin mellan gångerna trots att det står i vartenda utskick att man ska göra det. Och jag har säkert slängt för mycket i brännbart och ställt cyklar utanför ställen i cykelförråden. Jag vill slippa sitta där och rodna om något sådant nämns på mötet. Och jag vill framför allt inte sitta och kallprata med någon avlägsen granne under kaffestunden efteråt. Charmen med att bo i lägenhet är ju att man kan vara anonym i grannskapet.

Jag vet, det är sådana som jag som förstör för alla bostadsrättsföreningar runt om i stan. En god vän köpte för ett par år sedan en lägenhet i Luthagen för drygt 800 000 kronor. Att hon efter att ha lagt ut så mycket dessutom skulle behöva ställa upp och vara med på städdagar, medlemsmöten och tvingas läsa alla anslag i trappuppgången tyckte hon inte kändes rimligt. När styrelsen ringde på för att hälsa välkommen gick hon inte och öppnade och när det var dags för städdag drog hon för persiennerna och låtsades att hon inte var hemma.

Efter moderaternas framgångar i förra valet pratades det mycket om att bostadsrätterna skulle bli fler. Motståndarna hade mycket att säga, men jag hörde aldrig någon nämna fenomenet med passiva medlemmar i bostadsrättsföreningarna. Vad ska man göra åt det problemet tro? Min förra förening brukade ha smörgåstårta på årsmötena. Det är en bra början. Hoppas inte att vi hade det häromdagen. Då ångrar jag mig verkligen!