Som de flesta pojkar före internets tid var jag väldigt förtjust i bilar när jag var liten. Förutom att leka med leksaksbilar så designade jag egna modeller på papper, och jag och en av mina bästa kompisar kunde springa runt en halv dag på parkeringarna i Stenhagen och leta efter gamla Saab 96 och Volvo Amazon (som redan på 90-talet var mycket mer spännande än nya bilar), som vi kunde stå och beundra med näsorna tryckta mot vindrutorna.
Men motorengagemanget gav vika för andra intressen, och är man en akademikerunge som bor någorlunda centralt i Uppsala så tar man sig – som ni alla vet – bäst fram på cykel.
En sommarkväll när jag hojade genom centrum mot Eriksberg hamnade jag bakom en raggarbil. Och ut genom baksätesfönstret stack en kille med keps ut huvudet, tittade mot mig och började sjunga en ramsa om hur långhårig jag var. Det var som taget ur filmen Easy Rider – jag var akademikerhippien, han var rednecken, med en kulturell avgrund mellan oss.
Fast jag var inte Peter Fonda på en Harley Davidson, jag hade bara min cykel, och raggaren viftade inte med hagelgevär, han bara sjöng och skrattade – dock ganska länge, för vi skulle åt samma håll en bit, och det uppstod en kort stund med någon sorts bisarr gemenskap där på Östra Ågatan, i 30 kilometer i timmen, innan de kepsprydda bilentusiasterna lämnade mig och svängde in på Fyristorg.
Men jag gillar raggarna. Jag beundrar deras gemenskap, deras passion för friheten på vägarna och kärleken till de gamla bilarna de kör. En liten del av mig drömmer om att bli som dom – att hänga lite vid Fyristorg, sätta mig bakom ratten på en Chevrolet Impala från samma år som Easy Rider och glida ut på Uppsalaslätten i solnedgången. Eller ta plats i baksätet på en Oldsmobile med sydstatsflagga i bakrutan och bröla lite åt alla som är långhåriga.
Men min akademikerhjärna hänger upp sig på att alla snygga bilar drar två liter milen och är en halv meter för breda för alla Uppsalas parkeringsplatser.
Och att man måste ha körkort för att få köra dem.