Koftan är min bästa vän. Utan den går jag ingenstans. Det är ett fantastiskt klädesplagg. Den är snygg, varm och mysig. Man kan ha en elegant, lång och svepande på fest, eller en skogshuggarvariant hemma i soffan.
Men koftans absolut bästa egenskap är att den är så lätt att ta av sig. Man bara låter täckelsen falla och så sitter man där, i bara linnet.
Ju fortare man kan slita den av sig desto bättre. För på sistone har något hänt i min kropp. Det brinner inombords. Och nu menar jag inte att jag plötsligt förvandlats från en stillasittande bokmal till en hetlevrad spänningssökare. Nej, det tänds en gasollåga i huvudet, eller kanske en lågintensiv svets, som sakta men obönhörligt driver fram svettdropparna i pannan, i hårbotten, i nacken…
Och så detta eviga rodnande som blommar ut, oavsett om folk man pratar med häver ur sig skamliga förslag, eller kanske bara står och pratar om nästa talmansrunda. Hur som helst så ser jag ut som en skamsen fjortis som tappat smöret och trampat i det dessutom.
Ni kanske anar vart detta är på väg. Några av er i alla fall, ni systrar där ute som delar samma öde som undertecknad. Ena stunden sitter man och huttrar, för att en kvart senare svettas som en sprinter i öknen. En gång i timmen minst, bryter det ut. Helvetet.
Jag är inte ensam det vet jag. Just nu är klimakteriet utrett och beskrivet på längden och tvären. Och tur är väl det. Att förtiga det blir det inte bättre av. Tvärtom.
Man kan ju undra varför kvinnors kroppar väcker så mycket pinsam tystnad. Oavsett om det handlar om hår på fel ställen, mens eller klimakteriet. Allt är ju naturligt och har ett syfte. Fast blodvallningar och svettattacker vete tusan vad de fyller för funktion. Jag har då inte lyckats fatta just den grejen. ”Guds straff”, sa min mormor och gick ut ”för att hämta luft” trots att termometern visade 30 minus. Hon ägde många koftor hon med, nu när jag tänker efter.
Jag har förresten en kompis till, som ständigt följer med på alla äventyr en 57-årig kvinna kan tänkas unna sig. Den finns till hands på skrivbordet och inom räckhåll i tevesoffan. Till och med på krogen eller i kön till kassan kan den komma väl till pass. I början försökte jag vara diskret, men efter några månader av ofrivilliga bastuattacker gav jag upp. Kan spanjorskorna så kan väl jag! Solfjädern är inte bara effektiv, den är dessutom vacker. Och så löser den isen. Den där pinsamma och medlidsamma tystnaden som uppstår när folk har fattat ”Aha, hon är i klimaktieriet!”, förbyts i ”Vilken smart lösning, får jag prova?”.