MADELEINE KIHLMAN: Plötsligt slog det slint på pendeln

Trots att jag jobbar i Stockholm har jag ingen lust att flytta dit. Vi har så många saker här i Uppsala som jag skulle sakna.
Anders Björck till exempel. Finns det någon annan som kan skryta med att de bor i ett rosa slott? Det skulle möjligtvis vara en My Little Pony.
Och så har vi ju kamikazemänniskorna på Stora Torget. De som kliver ut precis framför en 12-tons buss utan att se sig för. Tydligen har Uppsalas cyklister fått konkurrens i tävlingen Vi som tror att vi är odödliga.

Roliga debatter har vi också. Till exempel den om tjejerna som badade topless på Fyrishov. Kanske kan killarna inspireras och låta pungen hänga fritt i jämställdhetens tecken? Här vill jag passa på att varna för obehagliga olyckor i vattenrutschbanan.

Om jag flyttade skulle jag inte få förmånen att pendla heller. Häromdagen hamnade jag bredvid en man som till min stora glädje läste min krönika. Han läste och läste. Och läste. Det var väldigt vad långsamt det gick. Jag undrade om han kanske hade dyslexi. Det hade han inte. Han hade somnat. Tre sekunder senare snarkade han så att det dånade. Hade det inte funnits dörrar mellan vagnarna hade han inhalerat samtliga passagerare fram till första klass. Jag funderade på om jag skulle byta vagn och lägga mig på hatthyllan i det överfulla tåget när mannen lyckades slå sitt eget decibelrekord. Han tog i från tårna och drog in luft i lungorna likt en muterad dammsugare och lyckades åstadkomma en snarkning som skulle kunna användas som dinosaurievrål i Jurassic parkfilm. Då slog det slint för mig. Reflexmässigt dängde jag till honom som man gör om ens pojkvän snarkar. I samma ögonblick insåg jag vad jag hade gjort. Jag hade slagit en vilt främmande människa. Jag är inte klok. Han vaknade och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Vi satt så i några oerhört långa sekunder.
- Jag ... eh ... slant när jag bläddrade i tidningen. Jag tappade taget om sidan! sa jag till slut och viftade hysteriskt övertydligt med min UNT.
Mannen fortsatte att stirra på mig. Jag klev av i Märsta.

Madeleine Kihlman: Plötsligt slog det slint på pendeln

KRÖNIKA. "I samma ögonblick insåg jag vad jag hade gjort. Jag hade slagit en vilt främmande människa. Jag är inte klok."