Rätt sida spåret
KRÖNIKA. Första söndagen i mars 2003, klockan 08.00.För mig är det ett historiskt datum, en magisk höjdpunkt.Det var då lilla jag, Mathias Rutegård, gav mig på en av svensk idrotts stora klassiker - Vasaloppet.Jag vet hur hemskt det här låter, men jag säger det ändå:Det var skönt att vara tillbaka på rätt sida spåret i år.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min debut började vackla när jag redan någonstans efter Mångsbodarna började räkna stavtagen. Min pappas framfart i spåret - han som lurade med mig och som jag hade under sms-bevakning - hade då för tredje gången på kort tid gjort mig påmind, inte för att han på något sätt ville stila utan för att det råkade handla om utklassning.
Jag stakade på, hade lätt böjda armar, stavspetsarna sattes ner snett framför fötterna, men vad spelar det för roll att orken finns där när tekniken brister.
Jag snackade med Upplands största Vasaloppsveteran Sigvard Eriksson från Upplands Ekeby i veckan och det han sa fastnade:
- Man kan inte tro att man kan köra igenom ett Vasalopp utan träning. Utan rätt träning är det ingen idé att ens ställa upp.
Jag ställde upp ändå.
I dag vet jag att uppladdningen inte var den bästa. Ett par mil i elljusspåret i Östhammar och några i Gimo räcker inte för att genomföra det äldsta, längsta och största långloppet på skidor. Vasaloppet är ett nio mil långt helvete och inget man leker hem.
Men jag trodde faktiskt att jag skulle klara det. Jag menar, hur många gånger har man inte sett de där - ursäkta ordvalet - korpulenta gamla gubbarna hasa sig fram längs spåret på teven.
På söndagen var jag tillbaka i Mora för första gången sedan fiaskot, den här gången som flygande reporter. Det är inte sista gången jag kommer hit, utan kanske början på ett nytt försök att bemästra de nio milen.
Det finns inget i sportvärlden som jag hatar mer än folk som ger upp. Därför känns det extra tungt att vara en av dem.
Och därför gillar jag de här veteranerna som år efter år ställer sig på startlinjen.
Och därför gillar jag att "evige tvåan" Jörgen Aukland äntligen fick vinna. Trots att han är norrman.
Jag, liksom så många andra, har genom åren suttit klistrad framför tv:n och låtit Jacob Hård & co guida oss genom Vasaloppet via en rakt igenom lysande produktion.
Efter att ha följt Vasaloppet live från sidan för första gången kan jag bara konstatera att hemma är definitivt bra för att följa Vasaloppet -
men inte bäst. Bäst följer du Vasaloppet på plats i Mora, Risberg och hela faderullan.
Till sist. Bussen som skulle ta pressen från Mora till starten i Sälen skulle avgå 4.30. Den gick först 4.48 på grund av att en journalist hade försovit sig. Vem det var?
Sven "Plex" Pettersson.
Ibland är det skönt att se att även den störste kan göra fel.