Redan en klassisk final
Vilken final! En final som innehöll oanade höjdpunkter, men även oanade lågvattenmärken.Och bakom det mesta, både högt och lågt, fanns han Zidane.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tragiskt nog fick inte den störste spelaren, Zidane, vara med när allt skulle avgöras. En idiotattack satte punkt för hans karriär.
Ett VMska inte avgöras på straffar. Jag vet att ett omspel är snudd på omöjligt, men hellre ett oändligt sudden death-spel i en VM-final.
Men oavsett vad man tycker så är det grymt underhållande.
På förhand befann sig Italien i ett enormt mentalt underläge. Italien har varit med om tre straffavgöranden i VM-historien, förlorat alla tre, bland annat VM-finalen 1994.
Den här gången var en "italienare" den stora förloraren, men det var Frankrikes Juventus-anfallare David Trezeguet som var den ende att missa en straff under avgörandet. Därmed blev revanschen från EM-finalen 2000 total. Då var Trezeguet matchvinnaren med sitt Golden Goal.
I natt exploderade hela Italien. Vad som händer i dag kan bli den stora antiklimaxen, när besked om straff meddelas i korruptionskandalen.
Inledningen på finalen var som skriven för en Hollywoodproduktion, där Malouda redan i den sjätte minuten fälldes i Italiens straffområde, och där den argentinske domaren Elizondo svarade för ett modigt och skickligt beslut att blåsa straff, ett beslut som kunde bli helt avgörande så tidigt i matchen.
Naturligtvis klev magikern fram, han som hela Frankrike ville göra till president efter målet som avgjorde VM-finalen 1998, Zinedine Zidane. Tyvärr klev han som sagt fram på mer än ett sätt.
Självklart hade Zidane sparat ett mästerverk till sitt sista framträdande.
En hög chipp, för hög egentligen, mitt i målet på straffen hittade via ribban in precis bakom mållinjen.
Straffmålet gjorde honom historisk på ännu ett sätt, som en av väldigt få att göra mål i två VM-finaler, sanlösa vrickningar och finter och makalösa passningar. Ingenting skulle stoppa Zidane. Inte ens en axel som hoppade ur led. Zidane grinade illa, vinkade in sjukvårdare, drog tillbaka axeln i rätt läge, flygbombades med kylsprej och med ett "merde" sprang han in för att regera igen.
På övertid trodde mer än en miljard tv-tittare världen över att Zidane skulle få kröna sin karriär med ytterligare ett sällsynt nickmål (han gjorde två i VM-finalen 1998), men med en otrolig reflexparad fredade världens bästa målvakt, Buffon, sitt mål.
Men det skulle inte bli något rosa-romantiskt avsked till världsfotbollen för Zidane.
Efter många, säkert vidrigt illa valda ord, av flåbusen Marco Materazzi, italiens målgörare, slog det totalslint i mästarens annars briljanta hjärna, och med en tjurskalle i bröstet på Materazzi, och så var sagan all. Domare Elizondo kunde inte göra annat än visa rött efter konferens med den assisterande domaren. Ett obegripligt fult tilltag av en annars märkligt märkvärdig fotbollsspelare. Det spelare ingen roll vad Materazzi vräkte ur sig. Zidanes attack var totalt oförsvarbar. Förhoppningsvis är det inte det vi kommer att förknippa namnet Zidane med om tio år.