Schwisschman regerade på Ullevi
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Aldrig har en tvåa varit så stor, aldrig har en tvåa varit mer mästare än Johan Wissman, och aldrig har en mästare blivit bortglömd så fort som Obikwelu. Helt fantastiskt. Han har alltid varit supertalangen som skulle leverera i framtiden, men det är inte alltid talanger som ska leverera levererar. Men som Wissman levererade!
Wissman njöt av varje sekund, från försök till final.
Inte en tillstymmelse till prestationsångest. Wissman gick ut och sprang ärevarv INNAN loppen. Aldrig har en svensk sprinter varit så laddad med självförtroende, med sånt stöd som Helsingborgs egen stålman. Och visst ja. Det blev svenskt rekord, 20,38 både i semi och final.
Wissman fick fnatt när silvret var klar, hela Ullevi fick fnatt och min kroppsbehåring kommer att stå i givakt veckan ut. Det här var EM:s mäktigaste stund hittills.
Johan Wissmans bedrift är otrolig och historisk. Sverige är svältfödda på sprinters, har alltid varit det. Inte en enda individuell VM- eller OS-medalj på herrsidan genom alla tider.
Det har varit som om svenska män inte har kunnat springa kort fort någonsin. Med två undantag.
1938 på EM i Paris sprang Lennart Strandberg in Sveriges första medalj någonsin i ett individuellt sprintlopp när han bärgade bronset på 100 m.
1962 dominerade Ove Jonsson 200 m i Belgrad-EM när han tog Sveriges andra sprintmedalj genom tiderna och det enda individuella guldet på en sprintdistans någonsin (det kunde inte ens Wissman ändra på ?).
Det var 44 år sedan. 44 långa år.
Men nu har det äntligen hänt igen, och det gör bara det svenska friidrottsundret större. Nu är vi inte bara stora i hoppgrenar och mångkamp. Nu är vi till och med och oroar i grenar som är historiskt usla för svensk del. Ja jisses ? Var ska det sluta?
Dominans. Herravälde. Respekt.
Ingen kunde tveka om vad Christian Olsson menade med sitt enda kvalhopp i trestegskvalet.
Han visade hela startfältet att han är tillbaka i 2004-form, att de nu är i lejonets kula, att guldet redan är bokat och att alla andra i finalfältet kan börja fundera på om de har en chans på silver eller brons.
Banorna på Ullevi är som gjorda för sprint och hopp på längden. Att benämna banorna som snabba är liksom bara förnamnet. Det är ingen slump att både herrarnas och damernas världsrekord är satta på Ullevi, Jonathan Edwards 18,29 m från VM 1995 och Inessa Kravets 15,50 m från samma mästerskap.
Dessutom har både Lebedeva och Devetzi visat i damernas tävling att det går att hoppa runt de längderna fortfarande med sina 15,15 m och 15,05 m.
Jag inte bara tror att Christian Olsson kommer att vinna guld på lördag, det känns som om Christians eget svenska rekord är i fara.
Varför inte ett hopp runt magiska gränsen 18 meter?
TILL SIST; Att döma av försöksheaten på 100 m häck så blir det medalj för Kallur — minst en. Jenny Kallur har haft en tung vår och försommar med inflammerade slemsäckar i knävecken, och efter DN-galan fick hon fyra cortisonsprutor för att lindra problemen. De sprutorna visst var de tog. Jenny är i glimrande form, framför allt smärtfri, och satte nytt årsbästa med 25 hundradelar.
Men hon och övriga startfältet var dock bara statister. Syster Sanna svepte in på 12,70, hästlängder före det övriga startfältet, och det avstannande. Det luktar guld.