Det är på Facebook man kan skönja de första tecknen på att sommaren är på väg att sina. Hängmattor, blänkande solglasögon, paraplydrinkar i motljus och närbilder på nördiga ölsorter ersätts med jämrande statusuppdateringar fulla av svårmod och bilder på pappershögar och anslagstavlor.
Jag som inte haft någon nämnvärd semester har suttit här på kontorsstolen och väntat på att ni ska komma tillbaka och börja längta efter fredag, känna ledighetsstress under helgerna och bäva inför måndagmornarna.
När jag var student kom alltid semesterångesten i slutet av våren. På den tiden tyckte jag i princip att augusti–september och april–maj var de enda månaderna som gjorde livet värt att leva. För det är bara då som det är ljust och varmt samtidigt som Uppsala sprudlar av liv och festligheter. Stannade man kvar i stan på sommaren så var det bara Snerikes nation, Palermo och Fellini som erbjöd någon sorts spänning i vardagen. Nollningar, nya kurser, reggaefestival och framför allt alla hemvändande kompisar kom som en befrielsearmé i mitten av augusti varje år.
Nu för tiden – när jag arbetar, men inte vanliga femdagarsveckor – är året lite mer jämntjockt. Jag känner ingen semesterstress, bara en jämnt fördelad standardångest, år ut och år in. Det ultimata är förstås om man kan lyckas skapa en vardag som är trivsam och fri så behöver man inte bråka om fem veckor mitt i sommaren. Sådan var tillvaron för stenåldersmänniskan, det har många historiker kommit fram till. Peter Englund, till exempel, skriver:
”Att arbeta åtta timmar dag ut och dag in är givetvis vansinne. Människans naturliga arbetsrytm verkar vara högst ojämn och bestå av stråk med mycket hög och hård aktivitet blandad med perioder av stilla lättja.”
Och Uppsalaforskaren Lasse Berg, känd för sina böcker om människans ursprung, säger att vi är ”gjorda för att jobba två timmar om dagen och snacka skit resten av tiden”.
Det sistnämnda är avklarat, vem hjälper mig med det där andra?