- Vad var det det kostade nu? Två och femtio, ja!?
Orden kommer från en av mina dagislärare och vi skulle just gå på tvåans buss vid Heidenstams torg en eftermiddag 1988. Vi åkte hela dagisgruppen plus fröknar för vad som inte kan ha varit mycket mer än 60 kronor sammanlagt. Som ung i Uppsala fick jag många chanser att lära mig allt om bussåkandets konst.
Vi var snart inflyttade i nybyggarområdet Stenhagen och då blev bussåkandet till och från Eriksskolan ett dagligt tvång. Med kaviar- och tandkrämssmak i munnen sprang man huttrande genom morgondiset (eller vintermörkret) och hoppade på skolbussen på fel sida av vägen för att slippa vänta på att den skulle köra runt hela bostadsområdet innan den satte fart mot stan. Själva bussen var nästan ett museifordon redan då - i dag skulle den ha platsat på Lennakattens veteranbusslinje - med dragspelsdörrar, stelnade mörkröda galonsäten, grått gummigolv och så plingsnörena längs fönstrena, som vi i princip använde som handtag. Ett jävla liv var det på den där bussen.
Stig, vår ordinarie chaufför, hade oändligt tålamod - eller öronproppar. Vi gillade honom skarpt och åtlydde sällan plåtskylten som sade "Samtal med föraren under färd undanbedes". En gång hade vi vikarie och då blev det tvärnit och kollektiv utskällning efter fem minuter. De få av oss som gick på fritids på eftermiddagarna fick ta oss hem själva, långt efter att Stig kört tillbaka till Stenhagen efter skoldagens slut. Det kändes ibland som en oändlighet (en dyrbar stressad pisskvart i dag) när jag stod ensam i mörkret och tittade på hur äppelträden vajade i vinden framför ödehuset vid hållplatsen i Rickomberga. Tills strålkastarskenet uppenbarade sig bakom krönet. Om det hade en disig grön digitalåtta ovanför sig visste jag att det inte bara var ännu en förbisvischande personbil. Befrielsens ljus!
På de över 20 år som gått sedan dess har decimalen hunnit flytta sig ett steg. Sedan 19 september i år kostar en sms-biljett 25 kronor. Det är väl tur att man alltid cyklar.