Sjuttontio - ett pendlarinferno

- Herregud, jag trodde inte jag skulle överleva! Jag och en kär vän står i snålblåsten utanför Uppsala central, vi ska gå på teater. Just ankommen från Stockholm är min vän röd i ansiktet av ilska och värme. Hon har nämligen inte bara åkt tåg hit, hon har åkt med det ödesdigra 17.10-tåget, pendlarnas mardröm. Och nätt jämnt klarat sig av med äran och hedern i behåll.
- Hade jag vetat det här hade jag tagit ett tidigare tåg!

För mig som ickependlare är 17.10-tåget närmast legendariskt (den som är petig skulle väl påpeka att tåget avgår 17.11 men just detta tåg kallas för mig alltid sjuttontio, det symboliserar mer än bara en exakt tidpunkt). Medan min sambo fortfarande pendlade visste man att den kvällen då han tvingats ta sjuttontio, då orkade han inte göra mycket mer sen. Jag föreställde mig tåget som ett mindre inferno, där folk satt i knät på varandra och den heta luften stod stilla.

Så kom en tid när jag jobbade några dagar i veckan i Stockholm. Alltid när jag skulle hem försökte jag planera så att jag skulle slippa sjuttontio. Springa till 16.41 eller lite mer hemliga 17.00. Shoppa lite och vänta ända till 17.41 var också ett vanligt alternativ.

Men en dag hamnade jag på sjuttontio. Och herregud, det var precis som jag hade förställt mig. Fast värre, för jag hade inte tänkt på att utöver den heta luften och den stora trängseln så fanns också den stora irritationen och den lättväckta ilskan. Oskrivna regler som "låt gravida sitta ner" och "res dig upp för äldre" var helt satta ur spel och kvar fanns en kokande gryta av frustration toppad med ringande telefoner, skrynkliga Kupé och konstant upptagna tågtoaletter.
- Jag höll på att dö av värmeslag men jag vågade helt enkelt inte be om utrymme för att ta av mig jackan, förklarar min trötta vän och sliter av sig halsduken, mössan, vantarna.

Men man vänjer sig, det gör man. Det måste man. Fast under min korta pendlingsperiod tog jag ändå inte det tåget igen. Inte så mycket för trängseln, utan för att det är hemskt att upptäcka vem man blir i den situationen. Ogin, sur, missunsam. Inte de egenskaper man vill ha med sig hem till middagen direkt. Tack för det, SJ!

Sjuttontio - ett pendlarinferno

Johanna Stenius skriver om Stockholmpendlarnas rullande mardröm.