Våren har börjat slå rot, i alla fall att döma av masshysterin som har uppenbarat sig på gatorna i form av avdammade skinnjackor och glänsande solglasögon. Avvecklingen av halsdukar, mössor och handskar sker sakta men säkert och stadskärnan känns plötsligt fyra tusen kilo lättare. Det räckte att solen seglade upp över den klarblåa himlen och värmde slottet i en enda dag för att klädrevolutionen skulle bli ett faktum. Men är våren verkligen här för att stanna eller är det bara en illusion? En vilseledande manöver? Lugnet innan den absolut sista snöstormen? Vi som besitter en gnutta misstro och inte är naiva nog att tro på varje horoskop och väderprognos vi läser vet att det är för tidigt för att börja våga hoppas än. Snart får vi nog bekanta oss med den tindrande snön än en gång.
Ett riktmärke som brukade ge en bra hint om när det var dags att skippa koftan var Alexander, Svandammens okrönte svankung. När han började stoltsera runt i sin fulla vita prakt visste man att våren låg i luften. Till min stora sorg avlivades han förra året på grund av hälsobekymmer. Med honom dog även en liten del av den romantiserade bild jag har av Uppsala som Sveriges sagostad. Ge svanen en staty för guds skull och upprätthåll ordningen!
Andra kännetecken är skyltdockornas bantade utstyrsel längs Svartbäcksgatan och grönskans blygsamma intåg i Stadsträdgården. Tågen och bussarna är inte heller längre försenade (i lika stor omfattning), cykellederna blomstrar som aldrig förr och Uppsalasönerna Frantic Sunday har ett albumsläpp i luften.
Våren kanske verkligen är här för att stanna. Det kan ju hända att det är mina försvarsmekanismer som förnekar det i syfte att kunna skjuta upp det där utomhuslöpandet i några veckor till.