Som student går man i lånade skor
Min pojkvän lever i den riktiga verkligheten - jag lever i motsatsen, skriver Sara Pankowski.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Två år har passerat, han har tagit sin examen, klippt sig och skaffat ett jobb. So long studentlivet. Nu befinner sig min pojkvän i den riktiga verkligheten av omänskligt tidiga morgnar, åtta timmar på kontor och konstant trötthet.
Själv är jag kvar på det sköna pluggstadiet där kraven sätts av mig och ingen annan. Han lägger ner tre timmar per dag på att pendla till och från Stockholm. Jag har fem minuters väg till skolan. Från att ha levt samma liv har vi gått till att leva varandras motsatser. Vid sextiden på morgonen ringer väckarklockan och han tar sig hela vägen till stationen, betalar 2 300 kronor i månaden för att åka tåg till Stockholm och tunnelbana till jobbet. Han är hemma igen vid sju på kvällen.
Vilket liv, jag hade glömt att det är så vardagen fungerar för alla som inte är studenter. Nu förstår jag varför många av oss läser A-kurs efter A-kurs utan att någonsin ta examen. Vad bekvämt det är att inte vara vuxen.
Han jobbar heltid och jag märker hur ovan jag är vid det liv som i princip resten av landets befolkning lever. Som student vänjer man sig av med jag-måste-lägga-mig-tidigt-och-kan-inte-gå-på- festen-samvetet. Våra kalendrar är inte fullklottrade med plikter. Om vi säckar ihop framför tv:n på kvällen är det inte efter en hård åttatimmarsdag då vi bara hann slänga i oss en Risifrutti till lunch. Vi säckar ihop av saker som den arbetande befolkningen glömt bort existerar, som efter att ha festat för hårt.
Jag har hört fler studenter beklaga sig över en tuff baksmälla än över ett tufft schema. För oss är dagarna flexibla och nätterna tänjbara. Tiden då man är student liknar ingen annan, jo, möjligtvis pensionen. Det är bara jag och pensionärerna som storhandlar på Ica en onsdag klockan två. Alla andra jobbar.
Nu jobbar han och det slår mig att det är såhär livet ser ut. Egentligen. Någon gång i framtiden kommer även jag att behöva leva det livet. Ett liv fullpackat av klockslag att hålla, för få timmar att sova och bilringar att bära på.
Kanske är jag pessimistisk. Det är möjligt att jag har fel, att fikarasten på jobbet med bryggkaffe och hallongrotta inte alls blir dagens höjdpunkt. Att förhållandet blir mer än ett hej-hur-har-din-dag-varit-fast-berätta-inte-för-jag- orkar-inte-lyssna-vi-kan-väl-titta-på-tv-istället. Kanske blir det underbart att komma ut i verkligheten och inte få csn-pengar direkt på kontot för att man läser sig klok på ett ämne som man brinner för? Det är bara att hoppas, för den tillvaron är vad som gäller i resten av våra liv. Eller åtminstone tills vi fyller sextiofem.
Han jobbar och jag undrar om klyschan som nostalgikerna i medelåldern drar kan stämma. De som har jobbat i tjugo år brukar efter ett glas vin alltid konstatera att studentåren var den bästa tiden i deras liv. Ingen annan period i livet slår studentårens energi och frihet, säger de och börjar dra historier om spontana sabbatsterminer då de plötsligt kom på att de ville resa, om hur de kunde spendera tre dagar i sträck med att göra härliga utflykter med sin blixtförälskelse utan att bli stressade. Varför är det roliga alltid det som varar kortast tid?
Det är bara att konstatera, som student går man i lånade skor. Om ett tag måste man lämna dem vidare till någon annan. Han jobbar, men jag hoppas att han är lycklig.