Jag är inte uppvuxen i hemmet med det mest vårdade språket. ”Om jag träffar någon som aldrig svär blir jag misstänksam och tror att människan är religiös,” sa till exempel min far en gång. Mina kompisar som råkade vara på besök en kväll i mitten av 90-talet när köksfläkten havererade minns fortfarande med värme i hjärtat den poesi som letade sig upp för trappan till mitt rum i radhuslägenheten.
Så det är kanske inte så konstigt att jag svär så jävla mycket när jag pratar. Fast jag ska inte skylla allt på mina föräldrar – svordomar lärde man sig i skolan, snabbare än allt annat vi var där för att utbilda oss i. Och mina kompisar var lika fula i munnen som jag – det hjälpte föga att deras föräldrar var lärare och teologer eller att de precis som jag tillhörde de skötsamma nördarna i Stenhagenskolan, där allsköns könsord studsade mellan korridorernas väggar.
Med åren har jag lärt känna helt normala människor som aldrig ådragit sig denna last, trots att de aldrig går i kyrkan, och de har inspirerat mig att likt en rökare försöka göra något åt min djupt rotade ovana. Som väntat går det åt helvete varenda gång. Men man kan lära sig att leva med sitt missbruk och vända det till något bättre. Glöm den gamla skolfrökendevisen att den som svär har dåligt ordförråd – så ska du finna att det finns fler alternativ till ”in i helvete” än panikuttryck som ”in i hoppsan”.
I likhet med mycket annat var de fula orden finare förr. Redan på 1700-talet kallade man folk för ”pundhufwud” och ”cabal”. Min farfars bästa kraftuttryck var ”in i baljan”. Biffen och Bananen, Kapten Haddock och 90-talsfigurerna Arne Anka och Farbror Einar var alla mästare i olika genrer av oborstat språk. ”Hönshjärna!” hör man i Robin Hood varenda julafton. Från det gamla bondesamhället brukar jag låna ord som kålrot, fårskalle, sopprot och det mer moderna ”satans bananer”.
Så jag har gett upp försöken att sluta svära. Jag tänker bara göra det bättre. Det är inte så förplåstrat svårt bara man anstränger sig lite.