Den dokusåparevolution som inleddes i och med den första säsongen av Expedition Robinson 1997 tog nämligen effektivt död på all serietillverkad svensk tv-dramatik.
Därför tvingas vi numera vända oss till amerikanerna för att få en liten dos vardagsintriger till kvällskaffet, precis som under det tidiga 80-talets Dallasfeber
I går bestämde jag mig för att för första gången på ett decennium se ett helt avsnitt av evighetsserien Glamour på TV 4 plus. Och det var en chockerande upplevelse.
På tio år har ju absolut ingenting hänt. Det var samma sorts kletiga vaselin på linsen, samma sorts bredkäftade alfahannar med sängkammarblick och samma sorts superfönade såpadrottningar med glansiga ögon. Och varenda scen avslutades förstås med att någon vände sig mot kameran och såg riktigt knipslug ut.
I vintras sändes det 5 000:e avsnittet av The bold and the beautiful som serien heter i USA. Och flera av huvudrollsinnehavarna har varit med ända sedan starten 1987. Att de bara orkar.
Drabbas man inte av personlighetsklyvning om man tvingas gestalta en och samma karaktär fem dagar i veckan i 20 år? Och framför allt: varför drabbas inte seriens tittare av akut tristess?
Svaret är förmodligen att Glamour fungerar som en drog. Seriens skådisar drar in alldeles för mycket pengar för att sluta. Och tittarnas förhållande till cliffhangers liknar förmodligen alkoholistens relation till flaskan.
Jag är så glad att jag inte är beroende. Och jag lovar att försöka låta det gå tio år till innan jag får ett återfall.
Sett på tv 24 maj 2007
Björn Lövenlid
TV i kväll
Talang 2007. TV 4, kl 20.00.
Musikbyrån i Brasilien. SVT 2, kl 21.30.
Sverige dansar och ler. Kanal 5, kl 21.55