Studentlivets skyddade verkstad
Vi har visst ingen press att omsätta studentliv till arbetsliv, skriver Björn Berglund.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla människor jag träffat sen jag kom hit har förr eller senare levt precis som jag. Alla har varit här längre tid än det antal år deras utbildning tar att läsa: "det är ingen brådska att ta examen, läget på arbetsmarknaden kan inte bli sämre än det är just nu".
Vi har frivilligt levt med mycket mindre pengar än en genomsnittlig månadslön för att förlänga livet utan åttatimmars arbetsdagar. Studenttillvarons skyddade verkstad drar ut ungdomen till trettiogränsen och gärna längre än så. Vi blundar inför faktumet att arbetsmarknaden aldrig kommer att vara ett dukat bord när vi går ut och så länge man är student är man inte arbetslös.
Allt det här gör att jag har börjat misstänka att våra föräldrar är ordentligt avundsjuka. Att allting faktiskt är som i den franska komedin "Tanguy".
Tanguy är en tjugoåttaåring som aldrig lämnat föräldrahemmet i en takvåning i Paris. Han doktorerar i Asien-studier, lever ett utsvävande ungkarlsliv och förstår inte hur mycket hans problemfria tillvaro retar gallfeber på sina föräldrar. Hans liv är en ständig påminnelse om det som dom själva gått miste om när de var unga, då stressen att omsätta utbildning till jobb var mycket mer påtaglig.
Tanguys föräldrar revolterar. De försöker medvetet göra hans liv till ett helvete. De drar ut spiken ur badrumströskeln halvvägs för att han ska snava och få stelkramp, tvättar hans skjortor så att de krymper, saltar hans mat till kräkstadiet och spelar ut hans kvinnliga bekanta mot varandra. Det är fantastiskt roligt, inte bara för att "Tanguy" är något så sällsynt som en film som tar de vuxnas parti mot sina barn, utan också för att man känner sig pinsamt träffad.
Förvisso bor vi uppsalastudenter lyckligtvis sällan hemma hos våra föräldrar men vi borde nog inse att vi har mer gemensamt med Tanguy än vad vi vill erkänna. Tack vare CSN är det i Sverige möjligt att förlänga utrymmet mellan tonår och vuxendom till trettio. Att vi lever på lånad tid tänker vi på lika ofta som vi får skuldbesked från CSN. En gång om året. Inte mer.