Alla har vi någon i vår närhet som stämmer in på beskrivningen. Charmig, omhändertagande, hyfsat intelligent (gäller inte alla), kärleksfull, uppmärksam, uppvaktande. Lite sårbar, tilltufsad av livet, en man som väcker modersinstinkten.
När första tecknen kommer ser du dem inte. Förblindad av kärlek ursäktar du honom med att han, med sitt sårbara inre, inte vet hur man ska visa känslor.
Men det är nu det sker. Hans charmiga uppmärksamhet, förbyts sakta men säkert i mer av ett svartsjukt vaktande. Kontrollen av dig och hur du lever ditt liv ökar. Du skojar bort det. Pinsamma scener på fester. Du drar dig undan. Stannar hemma. Gör honom till viljes. Det är ju du och han mot världen.
En dag kommer det. Med en ilande smäll landar hans hand i ditt ansikte. Blåtiran talar sitt tydliga språk. Men du blidkar, ursäktar hans beteende med att han ju har levt ett trasigt liv. Ett liv utan tillit. Varför skulle han lita på dig, tro på det du säger? Den där fina, charmiga kärleksfulla killen finns ju där också, trots ilskan, slagen och de hårda orden.
Men snart är han som förbytt. Nu är du inte rädd för pinsamheten längre utan för ditt liv, eller dina barns.
Många är de som stannat kvar i ett destruktivt förhållande för att de är rädda för vad som ska hända med barnen. Tar han dem ifrån dig? Måste du möta honom när ni delar på vårdnaden?
Gå vid första slaget! Det präntade min mamma i mig redan när jag var tonåring. Hon visste en hel del om problemet, eftersom hon arbetade ideellt med den lokala kvinnojouren. Men hon lärde sig också att många kvinnor stannade omänskligt länge i sina destruktiva förhållanden. Att gå vid första slaget är inte så enkelt som det låter. Att de ändå tagit sig ur och till sist hamnat på skyddat boende i kvinnojourens regi var en seger nog så stor, ansåg hon.
Allt sedan dokumentären om ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson lades ut på Svt-play har debattens vågor gått höga. Mycket av det som sagts och skrivits har handlat om förövaren, i det fallet en känd skådespelare.
Vi befinner oss kanske just nu i Metoo 2 och denna gång är udden riktad mot kvinnovåldet. Det är bra. Det behövs. Det är inte en dag för tidigt. Med det sagt vill jag ändå vrida strålkastarljuset bort från Dramatens scen. Det här problemet är större än så.
I Sverige leder endast 15 procent av anmälningarna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning till åtal. Och det beror inte på att de utretts och bedömts vara osakliga, påhittade eller överdrivna. Nej oftast måste polisen prioritera annat då det inte finns resurser att utreda. Bevisläget är ofta svagt och det händer att kvinnan helt sonika tar tillbaka sin anmälan. Som i fallet Lotta, 41, som mördades 2016. Hon trodde att mannen skulle bli mer galen och slå ihjäl henne om hon polisanmälde. Han visade sig vara tillräckligt galen ändå.
Nu kommer äntligen positiva tecken. Mer pengar till NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid, och centerns utspel om att satsa 40 miljoner extra på landets kvinnojourer är välkommet.
Så låt ljuset brinna för Josefin men också för alla hennes systrar där ute som just nu befinner sig i samma fasansfulla situation. Det är dags att prioritera dem.