Tack och lov att man inte är sportchef
Det är i dag 68 dagar sedan Almtuna spelade sin sista match för säsongen och det är 92 dagar till nästa. Alltså tre långa månader innan vi får se hockey i Gränbyhallen igen. Det kan kännas som en evighet för den hockeybitne.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mycket hänger på Jörgen Holmberg, Almtunas nya sportchef.
Att få jobba med hockey om man är intresserad av det är ett privilegium. Att dessutom få betalt för det är något man ska uppskatta. Likt förbaskat så gnäller jag mellan varven. Det handlar oftast om för tidiga lämningstider som tvingar en till alldeles för snabba efter-matchen-intervjuer. Men varför klaga.
De finns ju - alltid - de som har det sämre.
Som sportchefer till exempel.
Visst har väl tanken någon gång kittlat över hur kul och spännande det skulle vara att få vara med och bygga ett lag, hitta de nödvändiga spelartyperna, de tidigare kanske missförstådda talangerna eller ro i land den där "omöjliga" värvningen i stil med den som Almtuna gjorde i Marcus Ragnarsson.
Sedan kommer tankarna på allt det andra. Det nästintill möjliga.
Bara jag funderar på det så är det rätt många saker som gör att jag inte är direkt avundsjuk på Jörgen Holmberg eller har varit det på hans företrädare Thomas Helander.
De handlar om de ständiga kraven.
Visst de upplever och kommer bara att uppleva en bråkdel av de förväntningar och krav - från styrelse och supportrar - som en sportchef i elitserien får leva med. En felinvestering i Almtuna behöver inte alla gånger bli så omdebatterad som en felinvestering i Färjestad eller Frölunda, men ändå. I de klubbarna är marginalerna mindre, Almtunas supporterbas är inte riktigt lika stor som elitserielagens om man säger så.
Samtidigt har elitserielagens sportchefer så oändligt mycket större möjligheter. Medan de har nästintill livsmedelskassar med sedlar att lägga på nyförvärv har Jörgen Holmberg en kulpåse i jämförelse. Typ.
Redan nu med bara drygt en halv spelartrupp klar för Ais anar jag att det får vändas på varenda krona i spelarbudgeten för att finna pengar till ett helt lag.
Med tanke på att silly season har blivit mer spelarnas marknad än klubbarnas så har lönerna pressats upp rejält.
Med de förutsättningarna är det inte lättjobbat. Ändå kommer supportrarna att kräva resultat när serien väl är i gång. Visst, tränarna får väl också sina fiskar varma om spelet hackar, men sportchefen är den som levererat, visserligen i samråd med tränarna, materialet som ska ge sportslig succé.
Och vad händer om man får kicken. Några snabba klick in på arbetsförmedlingens hemsida vittnar om att det inte är något överflöd av lediga jobb för en avskedad sportchef.
Inte ens när man är lovad ett sportchefsjobb, likt Tommy Sjödin i Brynäs, är det säkert att man får det. Michael Sundlöv sitter nu på Sjödins plats och förhandlar med, just det, Tommy Sjödin om ett nytt spelarkontrakt över kommande säsong. Ingen lätt sits för varken Sjödin, eller Sundlöv för den delen heller, då fru Sjödin gått ut med ett öppet brev i lokaltidningarna om hur dåligt hennes man blir behandlad av klubben. Nej, det är nog dags att lägga tankarna på att ett sportchefsjobb skulle vara drömyrket åt sidan.
I stället får man vara en av de som ställer krav från läktarplats.
Med start om 92 dagar.