Tänk, så nära det var
En sketen liten duva. Tänk så nära Nathalie Larsson var att få stå på pallen i debuten i OS.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag kan tänka mig att hon är lite förbannad och besviken just nu, men med lite distans till tävlingen, tror jag ändå att det kommer att kännas okey.
Det är inte fy skäms att komma fyra i en OS-final.
Jag har tidigare påstått att Nathalie Larsson skulle stå pall för de påfrestningar det innebär att tävla i ett olympiskt spel och är glad att jag hade rätt på den punkten. Nathalie tog sig till finalen via ett tufft kval i natt och i själva finalen sköt hon som allra bäst när pressen var som störst.
Kom ihåg, skeetskyttestjärnan från Österbybruk är faktiskt bara 24 år och kan vara med i de här sammanhangen många gånger till om hon själv vill, kan och orkar satsa.
Själv ställde jag inte ens klockan i natt, jag satt i stället uppe och väntade och planen var att försöka sova ett par timmar mellan kvalet och finalen i skeetskyttet. Men det var bortkastad tid. Trots att två kanaler sände från Peking, valde SVT att lägga krutet på Spanien-Tyskland i herrbasket samt Norge-Sverige i beachvolleyboll för damer och jag började så smått fundera på om jag tagit fel på dag.
Det var som om vare sig skeetskytte eller Nathalie Larsson inte fanns.
Jag är fullt medveten om att skeet inte är den största publikgrenen, men tycker ändå att SVT borde prioritera tävlingar där vi har svenskar med.