Henrik Lidbjörk: Tigerskotten skimrar över sista april

När jag var växte upp i Uppsala var Sista april en självklar högtid på året, även om den kunde vara lite skrämmande. Som barn hände det att jag hamnade nere på stan med familjen mitt under firandet, där allt bara framstod som ett kaos av skrålande, supande och pissande människor. Kors och tvärs slängdes det smällare och jag höll för öronen. Eftersom jag var liten var det nära till marken och det högljudda pangandet. Ett år i början på 90-talet såg vi forsränningen från en balkong på Östra Ågatan, där vi på säkert avstånd kunde se alla ägg som kastades genom luften från ena sidan ån till den andra.

När pappa berättade för mig att valborgsfirandet i resten av Sverige inte alls var så där, att andra städer bara hade majbrasor, tyckte jag att det lät tråkigt. Tur att man bor i Uppsala, tänkte jag.

Jag gick fortfarande på lågstadiet och mina föräldrar var med när jag köpte två paket ettöressmällare (med alldeles för kort stubin) för första gången. Året därpå hade påsen fyllts av treöres, ryssar, minikina, tigerskott och gröna blixtbomber och jag och mina kompisar lämnade inte en enda sandlåda och inte ett enda stuprör i hela Stenhagen i fred. På eftermiddagen var det oftast dags för fest hos mina föräldrars vänner och där smällde vi oss lika kreativt genom Sävja. Inte ens årets sista snö, som kunde singla ner i skymningen runt majkasen, fick oss att tröttna.

När smällarna till slut förbjöds var det ändå lagom att gå över till folköl. Mamma och pappa måste väl ha något att oroa sig för. Och en helt ny och spännande era kunde börja -- som utspelade sig i Slottsbacken, Ekonomikumparken, på Rackarberget och Kantorsgatan, i Flogsta och på nationerna.

Numera är det sällan som sista april skapar den där euforin som den gjorde förr. Men några av oss har fortfarande gamla kinaskott kvar i köksskåpet, och det händer att de åker fram under champagnefrukosten. De smäller lika högt som på 90-talet, och de påminner oss om att vi är från Uppsala.