UNT:s Carl Göransson:"Vad är det som händer?"
KRÖNIKA. Vad är det som händer? Efter att allt gick fel är det läge att drömma mardrömmar: om en måstematch som blir allt annat än lett, och om ett spanskt landslag som firar EM-avancemanget med sangria och sedan går på halvfart på onsdag.
Carl Göransson - reporter.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ah, det är klart tänkte jag - och fann mig själv sitta på Santiago Bernabéu och tycka att Spanien-Sverige kändes lite avslagen till en början.
Så fel jag fick, och så jobbigt läget känns just nu.
Allt gick så snabbt: 1-1 i Belfast, 1-0 av Capdevila, 2-1 i Belfast och det åh så vackra 2-0 av Iniesta.
En mäktig rödgul våg rullade runt här inne redan före paus, och varför inte? Det är stundtals en fröjd att se detta spanska landslag spela - verkligen spela - fotboll. Så bekväma med bollen, så skickliga på att ge sig själva tid, så säkra i passningsspelet. Det svenska landslaget såg i jämförelse ut som en samling träben, hämtade från en annan division.
Sverige gjorde i och för sig ett mål, ja vi fick till och med se Zlatan göra mål i landslaget igen - men då hade alla utom Zlatan sett att linjemannen hade vinkat för offside sisådär tio sekunder tidigare.
Och medan vågen rullade runt på Santiago Bernabéu så satt tusentals stumma svenskar längst upp på ena kortsidan, förmodligen undrande samma sak som jag: vad är det som händer? Här hade svenskarna firat sedan lunch på Plaza Mayor - en Bengt Andersson i galaform hade smält in alldeles utmärkt bland de svenska fansen - och så blir ingenting som man hade tänkt sig.
Matchen var liksom död redan efter första halvlek. Att Sergio Ramos ökade på till 3-0 i andra halvlek var bara logiskt.
Och jag vet inte vad man ska säga om detta Nordirland, som länge har varit så svårt att ta på riktigt allvar i den här gruppen. Inte längre. På onsdag kommer nordirländarna kämpa som om det inte finns någon morgondag. På andra sidan: ett redan klart Spanien, med bara äran att spela för.
Huja.
Det är synd att säga att det svenska landslaget är inne i något positivt stim för tillfället. Det såg inte bra ut mot Nordirland för en månad sedan, och det såg inte bra ut nu heller. Redan före paus var det närmare 3-0 än 2-1 - jag tänker bland annat på David Villas frisparksprojektil som tog i stolpen.
Nu väntar Lettland. Sverige har mött dem tre gånger i kvalsammanhang på 2000-talet - och gjort ett enda mål (0-0, 0-1 och 1-0). Förutom Lettland möter Sverige nu en hel hord med mentala spöken. För om laget - som har varit "nästan EM-klart " i två månader - missar EM nu så måste det klassas som historiens största landslagskollaps, alla kategorier.
Har vi sett Daniel Andersson för sista gången i landslaget nu? Om svaret är ja på den frågan så kommer jag inte ligga sömnlös och gråta om nätterna.
Jag bloggade före Spanien-Sverige att hjärnan sa spansk seger, att hjärtat sa svensk seger. Om hjärnan får rätt även mot Lettland så är vi EM-klara. Hjärtat? Det kommer att ha fullt upp med att slå fram till på onsdag.
Usch, det här blir nervöst.