Uppretad världsetta mot Sverige
En dyster VM-premiär är lagd till handlingarna, det är dags att blicka framåt. Och ärligt talat så kan väl inte dam-VM bli så mycket roligare än så här. En uppretad världsetta i ena ringhörnan, en uppretad världstrea i den andra. Insats: fortsatt liv efter dödens grupp.Sverige-USA borde verkligen bli en match att minnas.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det blir inget med den saken.
Dels för att jag är en fegis (En av mina bekanta fick gå en väääldigt lång promenad baklänges efter att Degerfors gick upp i allsvenskan 1992).
Och dels för att jag med lite distans till premiären insåg att damlandslaget nu har skaffat sig ett drömläge (Ja, ett drömläge för svenskar alltså).
För idrottande svenskar slår ju som bäst ur underläge, brukar det heta. Och här har vi nu ett svenskt damlandslag som efter bara 90 sketna VM-minuter är nere för räkning - ja, av vissa redan helt uträknat.
En av de stora kvällstidningarna - den med ett ilsket flygfä som symbol - åkte ända till Kina bara för att efter premiären konstatera: "Det är över nu. Om en vecka sitter ni alla på planet hem."
Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte.
Visst var USA-Nordkorea en fantastisk damfotbollsmatch, och visst var Sverige-Nigeria en medioker dito. Men låt oss inte bli förblindade av det. Premiärmatcherna är historia, några stilpoäng delas inte ut och så vitt jag vet så står därför alla lag fortfarande på en poäng.
Kampen för fortsatt svensk överlevnad börjar mot ett USA som inte har förlorat en landskamp sedan 2004. Svårare än så blir det inte, och även om hoppet finns så kan jag inte förvänta mig en svensk seger. Men jag förväntar mig att få se en av mitt livs bästa damfotbollsmatcher, där det smäller i varje närkamp, där varje svenska vågar hålla i bollen, där varje svenska vågar utmana, där varje svenska springer ända tills benen inte längre bär.
Victoria Svensson och Hanna Ljungberg har burit den svenska landslagsoffensiven på sina axlar i snart tio år - det vore schyst om någon snart gav dem lite avlastning. Jag förväntar mig att Therese Sjögran och Lotta Schelin fixar det. Kapacitet har de, det visar de gång på gång i damallsvenskan.
Kort och gott: jag vill se ett betydligt bättre Sverige än det som visade upp sig i premiären.
Kanske räcker det ändå inte till seger.
Kanske räcker det inte ens till en poäng.
I värsta fall får vi hoppas att det i alla fall räcker till en minimal förlust - och då har Sverige fortfarande hyfsade möjligheter att på egen hand se till att komma överlevande ur dödens grupp (bara inte Nordkorea vinner stort mot Nigeria).
Men nu lämnar vi spekulationerna, bänkar oss i sofforna och glömmer skitsnacket om att det redan är över.
Det är ju nu det roliga börjar.