Per Håkan Johansson väcktes på julaftonsmorgonen av sin ömma flickvän som hade gjort i ordning glögg och pepparkakor. Flickvännen bläddrade under morgonfikat i den Upsala Nya Tidning som hennes pojkvän hade som skattefri jobbförmån.
– Om jag bara kunde hitta sudokun. Hur kan den bara ha kommit bort? Kan du begripa det Per Håkan, du som jobbar på UNT? Vill du lukta på glöggen, älskling?
Det här tilldrog sig på den tiden då papperstidningen fortfarande hade en stark ställning i medielandskapet. En helårsprenumeration på Upsala Nya Tidning kostade 2 475 kronor och skogar skövlades till förmån för den aldrig sinande tidningsproduktionen. Rika knösar hade prenumerationer på både DN och Svenska Dagbladet, men hann aldrig läsa dem på grund av 65 timmars arbetsvecka, allt medan arbetarklassen var tidningslös och utlämnad åt Kom i form med Anna Anka och andra av skräpkanalernas realityserier. Det har börjat gå för långt, kvalitetsnyheter borde vara gratis, tänkte Per Håkan Johansson. Det var dags att börja ge till de fattiga!
Sagt och gjort. Framåt tretiden, när flickvännens syskonbarn frågade farbror Per om han inte ville se på Kalle Anka med dem, tackade Per Håkan Johansson nej och begav sig i stället till jobbet. I den folktomma lokalen vid Dragarbrunnstorg började han lägga ut nyheterna gratis på internet. Han undrade vad de rika knösarna skulle säga om de visste.
Skulle de båda UNT-guldkortsinnehavarna filosofie licentiat Hans Ankarcrantz i Sunnersta och professor emeritus Bengt Bergman i Kåbo om de kände till Per Håkan Johanssons tilltag sätta julgröten i halsen och ringa till självaste chefredaktören på julaftonskvällen? Ja, det kanske de skulle, tänkte Per Håkan Johansson.
Men övertygad om att deras ögon hade mjuknat vid vetskapen om att sjukskrivna Lisa Larsson samtidigt satt och läste om julmarknaden i Håga, inbrottet i Svartbäcken och de senaste läkemedelsrönen helt gratis på sin laptop fortsatte han.
Per Håkan Johansson fick något religiöst i blicken och började sjunga: ”Nu så kommer julen, nu är julen här...”